måndag 2 november 2015

Människans många dödar och minnen med en livsbejakande måltid

Människans många dödar och minnen
Vägen till ett rikare liv som demensanhörig och personal inom demensvården

Vi vet i dag att demens inte bara drabbar den ”sjuka” utan även med stor kraft de anhöriga runtomkring. Ofta blir vi närstående så trötta och slutkörda under sjukdomstidens förlopp att när vi måste släppa taget om vår älskade mamma, pappa eller livskamrat orkar vi inte längre se framåt. Det är inget nytt och har förekommit i alla tider men nu är det allt fler och fler som drabbas av detta i flera led och patienterna verkar bli yngre och yngre så det är delvis nya förutsättningar för oss idag.

Jag minns när jag som ungt sjukvårdsbiträde kom med min ungdomliga energi till Roslagens sjukhem och mötte alla dessa gamla damer som verkade vara helt normala tills jag upptäckte att de inte kom ihåg om de hade varit på toaletten, fikat, tvättat sig eller ätit bara för femminuter sedan. När närminnet försvinner så vet du ju inte längre att navigera i tillvaron. Du kanske vet att du borde göra saker men kommer aldrig ihåg om du gjort dem. Man förlorar tidsuppfattningen och vet inte längre skillnad på dag och natt om man skall äta frukost eller middag. Om man nu alls kommer ihåg att äta.

Jag lyssnade ofta till deras berättelser, det som fanns i ryggraden var kvar, medan jag med den unga människans okunnighet började töja lite på sjukhusets normala dagliga rutiner. Den erfarna personalen lät mig hållas, det var ju ändå sommar och semester. Jag sjöng, tog ut tanterna i gröngräset och tog av dem strumpor och skor, hjälpte dem återerövra doftminnen, smakminnen, kännselminnen och själsminnen. Jag upptäckte då att människan har många olika minnen och olika sätt att minnas. Kroppen minns, hjärtat minns, sinnena minns, hjärnan minns. Vi kan minnas associativt, strukturerat, kronologiskt, projektbaserat, fysiskt, sinnligt, med våra ögon, öron och inte minst med vår doft.

När man ofta helt trött skall lämna över sin familjemedlem till samhället är man ofta så slutkörd att överlämningen kanske inte blir den bästa. Jag anser att överlämningen borde starta och äga rum i det hem man lämnar så att så mycket som möjligt och på ett värdigt sätt följer den sjuke. Människan får aldrig reduceras till sin sjukdom eller nummer på en säng typ 8:2 som man sa på sjukhemmet där jag jobbade för länge sedan.

Som rektor, insåg jag relativt snart, att om man vill behandla alla elever lika så måste du behandla dem olika. Jag arbetade efter detta så gott det gick och varför. Jo därför att det var att ställa eleven i centrum samt helt nödvändigt för att kunna svara upp mot den nya tidens föräldrar med de krav som ställdes av dem på institutionen skolan. Jag kan försäkra att den moderna föräldern är något helt annat än vad som var aktuellt för 25 år sedan. Här finns inte längre någon överdriven rädsla för att ställa krav, ställa ansvariga, personal och politiker mot väggen. Att anmäla till skolverk, polis och andra myndighetsfunktioner blir allt vanligare. Vissa föräldrar är helt självsvåldiga och drar sig inte för att gå mycket långt för att få fram önskade resultat för sina barn. Ja en del går alldeles för långt.

Varför berättar jag detta? Jo för att jag ser att samma föräldrar nu, sedan en tid, är anhöriga till sina föräldrar och de uppför sig inte som anhöriga gjorde för 25-30 år sedan när jag mötte dem som ungt sjukvårdbiträde. Detta leder till att ”vårdinstitutionen” och styrmekanismerna runt omkring måste utvecklas för att kunna svara upp mot den nya tidens anhöriga. Man kan inte längre gömma sig bakom sin roll man måste vara i sin roll som personal i mötet med anhöriga. Det ställer krav på nytt tänkande, att göra på ett annat sätt för att nå ett annorlunda resultat.

I många sammanhang när vi blir utsatta för press börjar vi leverera mer av samma sak men i de allra flesta fall går det bara till en gräns sedan måste något nytt ske. När tiden är mogen heter det ju och nu är tiden, sedan ett bra tag, mogen att ta nya steg i utbildningen kring demenspatienter, personal och anhöriga. Nya idéer rörande utbildning, gärna tillsammans med varandra, för att minska klyftorna mellan de olika grupperna och öka förståelse och kommunikation.

Åter till Roslagens sjukhem. Tant Ida blev så stimulerad och återuppväckt under min sommar där på institutionen att hon både kammade sig, åt, klädde sig, sjöng, talade och kunde gå själv när jag tog farväl. Jag åkte tillbaka för att hälsa på till jul (jag var student i Uppsala så det var en bit) då var hon åter i sin rullstol, apatiskt tittandes upp i taket utan språk. Ordet institutionaliserad fick verkligen ett ansikte och jag insåg att det var ungefär den nivån som samhället ansåg sig ha råd med. Likriktning är alltid billigare än att möta var och en individuellt!

Nu har det gått över trettio år sedan dessa erfarenheter och kunskaperna har fördjupats och förmerats. Kanske det nu är dags att försöka bygga en ny mänskligare modell ”se den dementa människan” och deras närmaste i ett nytt sammanhang.

Smart med mat: doft, smak, hörsel, beröringsminne, händernas minne

Fysik med musik: musikminne, fysikminne, dansminne, melodi och textminne, högtidsminne, taktminne

Ditt minne på en pinne: händernas minne, materialminne, doftminne, verktygsminne, produktminne, lösningsminne

Det ordlösa minnet: Kommunicera utan ord när man identifierat vilka minnen som fortfarande finns och fungerar.

Det gäller för oss att se en ny pedagogisk utmaning och ta bort diket i överlämnandet mellan de anhöriga och demensvården. Vi måste envist hålla fast vid att det är en etisk fråga, en fråga om människosyn, när vi hanterar det ogripbara. Jag har kommit fram till att det finns många olika dödar i en människas liv. Demens är en av dem den sociala döden men det innebär för den skull inte slutet. Genom att kombinera de olika minnen som vi har på olika sätt och utveckla en pedagogisk metod kan den sammanlagda effekten nå djupare in i människan och hjälpa oss hålla relationen vid liv med en betydligt större kvalité än vad som kan göras med pillerburkar och inlåsning på institution. Låt oss öva oss i det ordlösa språket för det verkar inte behöva något minne.

På tal om olika dödar så aktualiserar det just denna eviga fråga om vår död. Jag menar att även här finns stort behov av kvalificerad utbildning för att ge människor den myndiga rätten att dö på sitt eget sätt. Jag har under många år studerat konsten att dö och vi har i vår samhälleliga strävan att likrikta, effektivisera och på ett orealistiskt sätt ”skydda” mot allt ont och farligt försökt att även rationalisera bort döden. Döden som är lika naturligt som att födas. Kanske naturligare för den är oundviklig och en absolut sanning för alla människor. En obönhörlig jämställdhetsfaktor då vi alla är lika inför döden.


Jag kan konstatera att, trots våra ansträngningar, är döden kvar och det enda vi egentligen lyckats med är att ha skapat en klyfta mellan liv och dör och gjort döden till en främling i våra liv. Döden kan aldrig vara en hygienfaktor eller en oförskämdhet. Den bara är där och den är inte vår fiende! Därför är det dags att nu återta rätten att få dö på sitt eget sätt. Att få dö som man har levt. Jag ser att detta sker allt tydligare och nya sätt att hjälpa människor att dö är absolut nödvändigt för att behålla livskvalité ända in i döden. För att klara detta måste vi utbilda på ett helt nytt sätt. Sätta döden i centrum och ge patienten, de anhöriga och personal nya verktyg att klara denna utmaning: återta rätten att få dö som en riktig, myndig människa på mina egna villkor.

Pizza har vi ätit i generationer i vårt land. Man kan med fog påstå att den blivit en del av vår matkultur och försvenskats på många sätt. Här följer en modern variant, god men snabb, för den moderna människan som för ofta är på språng och har bråttom. Förhoppningsvis är den så god att man tar sig tid att sitta ned och njuta i lugn och ro. Här serverad med min variant av pizzasallad.


Lägg nysköljd spenat i botten på fatet.Klyv gurka och dra ur kärnorna med en tesked. Slanta sedan upp gurkan i halvmånar. Dela tomater och skär även dem i halvmånar. Dela en rödlök och gör på samma sätt med den. Rosta pekannötter eller annan nöt eller mandel och strö över. Stänk över god balsamico vinäger, gärna vit och ringla över god olivolja. Gärna smaksatt med basilika.

singla över lite flingsalt och dra några varv med pepparkvarnen. Avsluta det hela med att riva över parmesanost. Sätt på ugnen på grill ca 250 grader.

Gör en deg på 2,5 dl vetemjöl, 2 msk bakpulver, 1,25 dl vatten, ett par matskedar olivolja i en matberedare. Knåda ihop till en elastisk deg. Kavla ut till en rund pizzabotten ca en halv cm tjock. Ringla i lite olivolja i en stekpanna och sätt den på ungefär medelvärme. Lägg i pizzabotten. Den skall nu sakta "friteras" i pannan för att bli knaprig på undersidan. 

Ta en burk tomater, gärna körsbärstomater, och lägg i en matberedare eller mixerskål. Pressa i två vitlöksklyftor, riv i en kruka basilika, några goda stänk olivolja, lite salt och några stag på pepparkvarnen samt lite balsamicovinäger eller lite citronsaft. Mixa till slät pizzasås.

Pensla ut pizzasåsen ordentligt och fyll pizzabottnen med vad du önskar. Salami, skivade champinjoner, rökt skinka, kronärtskockor, mozzarellaost, getost eller annan ost. Tomater i skivor, färsk spenat och oliver. Ta vad du tycker är gott. Vill du ha pizzan helt vegetarisk så gör du den så. Salta lite och dra några varv med pepparkvarnen. Använd gärna rikligt med torkad oregano.

När pizzabottnen fått färg på undersidan, ringla över lite god olivolja, och ställ in stekpannan i ugnen under grillelementet. Låt osten smälta och pizzan bli gyllengul. Det tar ca 4-5 minuter. Kolla då och då.

"Vält" upp pizzan på en skärbräda och servera rykande varm och bubblande med din goda sallad.

Om du vill kan du med fördel göra en god sås till, lite pesto eller bara stänka över lite tabasco 

Smaklig måltid och kom ihåg att många minnen sitter i maten måltiden och matlagningen;)

Smaklig måltid önskar jag er och hoppas ni skapar många goda minnen runt matbordets och måltidens livsviktiga betydelse för oss människor.

Ulf Engström



torsdag 22 januari 2015

Flyktingar är vi allihopa! Du med å ja med......och vegetarisk spagettipumpa



"......för här har man alltid med sig......."

ur fem myror är fler än fyra elefanter


Det finns 50 miljoner människor i världen som är flyktingar eller lever i flyktingliknande situationer, vilket är den högsta siffran sedan 1994. Pakistan och Libanon är några av de länder där flest flyktingar uppehåller sig, både när man räknar i antal och i förhållande till landets ekonomi. Det är de fattigaste bland de fattiga av länder som tar emot flest flyktingar i världen i dag. De människor som flyr kommer oftast ur konflikter närområdet. De länder varifrån flest tvingas fly är Afghanistan, Somalia, Irak och Syrien. Många hamnar i Sverige men vi är bara på en 10:e plats bland de rika europeiska länderna i vårt mottagande. De största grupperna som kommer till Sverige är hemvändande Svenskar samt människor från Finland och Polen. (källa: migrationsinfo.se, TV 4) Jag menar att siffran över människor som är på flykt är betydligt högre, väldigt mycket högre, och finns i länder man aldrig tänker sig.......


Källa TV4


Så här ser en del av sanningen ut i vår värld i dag. Lägg därtill att 85 familjer äger över hälften av det mesta som finns att äga i vår värld så förstår man att många måste ut på sökarfärd efter möjligheter att försörja sig. De flesta borde hamna i USA för där är de flesta få som äger det mesta!



Källa TV4


Rent fysiskt är mängder av människor i rörelse världen över. I vårt land är de återvändande utlandssvenskarna en betydande del i statistiken vilket sällan eller aldrig nämns i debatten om vilka som kommer till vårt land! "Totalt invandrade 115 845 personer till Sverige 2013. Den största gruppen, 18%, var återinvandrade svenskar. Ökningen av antalet invandrare berodde till stor del på att invandringen från Syrien och Somalia ökade med cirka 13 000 personer jämfört med föregående år. Detta är delvis en följd av ökade oroligheter i hemländerna samt en ökad anhöriginvandring." (migrationsinfo.se)

Källa: migrationsinfo.se

År 2013 invandrade cirka 116 000 personer till Sverige, 55 000 kvinnor och 60 000 män, vilket var en ökning med 12% jämfört med 2012. Samtidigt utvandrade cirka 51 000 personer vilket ger en nettoinvandring på ungefär 65 000 personer. De vanligaste ursprungsländerna är Finland, följt av Irak och Polen. Strax över 50 procent av de utrikesfödda i Sverige kommer ursprungligen från ett europeiskt land.


Källa: migrationsinfo.se

Källa: migrationsinfo.se


Människor flyr och flyttar av många skäl undan konflikter, etnisk rensning, förföljelse och diskriminering av olika slag men även av ekonomiska orsaker där drömmen om ny karriär, rikedom eller något så trivialt som mat på bordet, sjukvård och skola för barnen är starka drivkrafter till att bryta upp. Många flyr dessutom undan sig själva vilket sällan eller aldrig tas upp i debatterna!

Är detta något nytt? Nej givetvis inte. Människan har alltid i olika tider rört på sig och historiskt finns det rent av tidsepoker som heter ”den stora folkvandringstiden” eller liknande. Vi kommer i modern tid ihåg massutvandring av svenskar till Amerika med drömmen om ett friare och bättre liv som satte fart på hundratusentals svenskar bort från förtryck, svält och förföljelse. Få känner till att Sverige då fick bistånd för att hantera fattigdom och svält från bland andra Turkiet och Rumänien. Nu är medborgare från Rumänien på våra gator och tigger överallt. Nog är historiens vingslag nyckfulla. Är man lagd åt det Darwinistiska hållet bör detta vara något mycket välkommet då blandning av gener är bättre för framtida urval och utveckling av mänskligheten. Ur mångfald växer framtid med bred genbas för att möta framtida miljöförändringar och säkerställa släktets överlevnad.

En orsak till, i kombination med att vi ändå föreställer ett kristet land, att vi tar emot människor från olika delar av världen och försöker lindra nöd, död och ge stöd till en bättre framtid kan vara just detta historiska faktum att miljoner Svenskar har tvingats fly sitt hemland. Det positiva är att vi genom detta stora engagemang bygger framtida interkulturella broar som i framtiden kan visa sig viktiga för ett så litet land som Sverige som verkligen är beroende av andra för att klara välfärd, industri och utveckling. Kulturambassadörer är nog så viktiga för vår framtida handel och relationer med den omvärld som vi i alla stycken är så beroende av. Denna faktor borde lyftas fram mer som en framtidens huvudfråga i skoldebatten!

Jag menar att den vanliga bilden av flyktingar inte är hela sanningen. Det verkliga antalet flyktingar i världen är betydligt större än vi tror och vet. Om man skulle se till alla de människor som är på flykt från sig själva, sina liv, sitt ansvar, sin andlighet och sina sammanhang är siffran så hög att den inte går att ens föreställa sig. Bara i vårt land menar jag att antalet kan räknas i miljoner. De flestas hamnar inte hos migrationsverket utan i snarare i psykvården.  

Att fly från sig själv, i sig själv, är oerhört starka drivkrafter som har sina rötter i flykt och förträngningsmekanismer i djupet av människans innersta. Det tar sig många olika uttryck i missbruk av olika slag där mat, alkohol, drog, sex, realations, arbets, spel och IT missbruk är väl kända och dokumenterade. Med dessa glasögon på nästippen inser man att det inte är någon större skillnad mellan fattig eller rik, västerlänning eller österlänning alla är på ett eller annat sätt eller av olika skäl på flykt från något, någon eller av olika orsaker. Detta sker oupphörligen och skapar rörelser både i den fysiska men även i den psykiska/ själsliga tillvaron.

Orsakerna till varför vi är på flykt ser mycket olika ut. Givetvis är det lättare att se ”utifrån” människor som är på flykt av skäl orsakade av fattigdom, krig, katastrofer, förföljelse osv. Det är betydligt svårare att se och förstå människor på flykt ”inifrån och ut” där mänskligt lidande och samhällskostnader är minst lika stora, om inte större ur både ett ekonomiskt och humanitärt perspektiv.

Därför kan det vara bra med någon eftertanke och självreflektion innan man uttalar sig i flyktingfrågor av olika slag. Det kan vara så att även du är en flykting från dig själv ditt liv, din död, din framtid och din skapare.

Religionen får ofta bära hundhuvudet för negativ medverkan till konflikter och därmed flyktingströmmar givetvis med rätta. Men man kan ju, i det sammanhanget, erinra sig att en central erfarenhet som funnits och finns i både Judendomens och Kristendomens identitet är att vara på flykt. De judiska folket har hela sin historia full av dessa erfarenheter genom historiens lopp även om vi mest talar om förintelsens fasliga tragedi men glöm inte att Jesus redan som barn tvingades som flykting, undan politiskt förtryck, till Egypten.


För mig okänd konstnär men lär vara
från Filippinerna, motivet stämmer
till eftertanke....
Det är ett svårt ämne, det där med att vara på flykt, där många gånger tro och känslor används istället för fakta och kunskaper. Visserligen arbetar jag med människans medfödda behov av att tro men man måste veta när man skall veta saker och veta när man skall tro! Det ställer verkligen stora krav på dem som tagit åt sig eller ställt sig till förfogande för det andliga ansvaret. Det är ju bekant att "om en blind leder en blind faller de båda i gropen" Det är många som idag inte längre kan varken se eller höra och visheten överger fler och fler mänskliga sammanhang av idag! Trons låga kan lysa människan i mörkret, om den är sprungen ur visheten, som ett gott ledljus med löfte om hopp, framtid och kärlek men kan flamma farligt och sprida sig som eldsvåda om hatets och rädslans bensin hälls på den. Sverige är ett särskilt utsatt land eftersom våra kunskaper är så förtvivlat, för att inte säga, katastrofalt dåliga. Detta lämnar utrymme för vilka självutnämnda profeter som helst som verkligen kan orsaka stor skada och tvinga ut människor på vägarna.

Att sitta ner och samtala med varandra och någonstans inse, att vi alla djupast sätt är någon form av flykting, kan vara en väg att se varandra mer jämställt och mänskligt på vägen fram. Människan sanna värde bestäms nämligen inifrån och ut och avgörs inte av pengar, makt eller geografisk tillhörighet. Hursomhelst är vi alla på väg från osynlighet, via synlighet på väg in i evigheten. Ingenting människan förfogar över kan ändra på det men vi kan påverka hur vi bemöter varandra på denna väg. Din attityd mot dig själv och dina medmänniskor är helt avgörande för hur resan kommer att se ut och hur hög medmänsklighetens medeltemperatur kommer att vara. Ge flyktingen en chans för det är antagligen du själv som är på flykt!


Många är idag allergiska mot gluten. Här följer ett recept på spagettipumparätt som är sanslöst god, nyttig och helt, om man så vill, vegetarisk.

Smaklig måltid.

Önskar jag er alla, hoppas ni fått något att samtala om runt matbordet på er söndagsmiddag:)




Sätt ugnen på 200 grader och dela pumpan.



Gröp ur kärnorna med en sked

Lägg pumpan med den urgröpta sidan ner på ett bakplåtspapper ca 20 minuter
eller tills den är mjuk.

När den är lite "al dente", låt den svalna innan du med en gaffel
gröper ur den så att du får långa remsor likt spagetti. Den faller ner i skålen mycket enkelt.

Skalen kan du använda att servera i om du vill.

Under tiden har du rostat pumpakärnorna i en medelvarm panna med lite olja och salt

Du kan servera den med vad sås du vill eller äta den med god olivolja, svartpeppar,
riven parmesan, de rostade pumpakärnorna och salt. Precis som vanlig spagetti. Här har jag använt torkade
trattisar eftersom jag älskar svamp.





















fredag 21 mars 2014

Att begrava direktare med Fish´n Chips i tidning

"Ett samhälle kan mycket väl bedömas utifrån hur det tar hand om sina döda!"

Ungefär så löd ett citat som jag hörde för flera år sedan när jag såg en dokumentär om Ryssland efter Sovjetunionens fall. Det var en SVT dokumentär som avhandlade och berättade om den misär som uppkommit i det sönderfallande imperiet där utanförskap, fattigdom, social utslagning, en havererad ekonomi och våldsamt supande ledde till många människors för tidiga död. Lägg därtill hårda vintrar, en inte helt obekant sak i Ryssland, som skördade massor av offer blad utslagna människor som helt enkelt frös ihjäl på gator och i portuppgångar. Bilder från provisoriska bårhus där människor staplades på varandra etsades fast på näthinnan och vi tittare i det trygga välordnade landet Sverige kunde förfasa oss över hur dessa döda människor behandlades. Hur de begravdes utan någon som helst värdighet på ett sätt som förde tankarna till hur nazisterna behandlade "icke" människor under sitt välde.

    Alla drog en lättnadens suck och tänkte att så blir det ju i alla fall aldrig i vårt fina land.

Ovärdigt, hårt, anonymt och utan en värdig begravning. Oftast direkt i graven, ofta tillsammans med andra anonyma olycksbröder och systrar. Tillståndet i den forna Sovjetiska supermakten var allt annat än gott och värdigt sedan kom Putin.....
Hur ser det då ut i vårt eget samhälle? Vi som nästan alltid vill vara något av världens samvete och betonar jämställdhet, trygghet, demokrati, individens rätt och Innanförskap? Ett alldeles utmärkt OBS  i Sveriges Radio P1 http://t.sr.se/1paWGvN tog upp frågan om hur vi har det i vårt samhälle i dag när vi som medborgare står inför, inte ofta förekommande men dock, stora och avgörande livssituationer i livet.

Det berättades om ett samhällsklimat i ett av världens rikaste länder Sverige!? där det inte längre finns resurser, tid eller kunskap att vare sig hjälpa människor att dö eller att stödja de anhöriga som vakar, ofta många veckor, vid dödsbäddarna på våra sjukhus, i hemmet eller på vårdhem. Snarare tvärtom: de anhöriga var de som fick larma och få vårdpersonal på plats vid kritiska skeenden och lidande för den svårt sjuke och döende patienten. I programmet talades om att för trettio år sedan fanns forfarande nattvak där personal hela tiden fanns hos de döende och svårt sjuka. Nu är det de anhöriga som får sköta detta själva för det finns inte lägre personal till sådant inom vården. Om inte läkare eller andra "jobbar" lite extra på fritiden, skippar lunchen eller jobbar övertid.

bild av min mor som efter oändlig
väntetid på sjukhuset fortfarande inte
tagits om hand.
Det är de anhöriga som nu blir helt och hållet den döende och sjuka människans sällskap på det yttersta. Omvårdnadsapparaten fungerar inte längre. Detta är lite märkligt då de senaste 50 åren har samhället ägnat sig åt att slå sönder kärnfamiljen och släktsammanhangen. Så nu har vi verkligen sålt smöret och tappat pengarna. Den, vårdapparaten, har havererat inte minst på detta område i kölvattnet av nittiotalets ekonomiska systemskifte där penningen blev viktigare än människan. Där människan blev reducerad till ett kostnadsställe och slutade vara en oändligt värdefull unik varelse. Oersättlig med den rikaste gåvan av allt: liv! Inte sällan kan dessutom anhöriga i dagens vårdklimat mötas av, när de satt och höll sina döende föräldrar i handen, frågan: borde inte du gå och jobba nu? Skall inte du gå hem och ta lite egen tid för dig själv!
Så ser det alltså ut! En allt kallare och hårdare attityd i samhället där en isvind sakta men säkert förvandlar oss till självfixerade isstoder under ishäxans välde. Ett samhälle där solidaritet, nästankärlek och medmänsklighet offras i dansen kring guldkalven. Ett visionslöst, genomekonomiserat samhälle där ingen har tid med något annat än sig själv och där pengarna är allt till överkonsumtionens taktfasta musik!

Men så illa kan det väl ändå inte vara undrar kanske vän av ordning? Jag säger er att det är värre!

Jag har jobbat som präst i över 20 år nu. Har kommit så långt i livet att jag både uppnått ålder och en viss erfarenhet. Jag har mött människor i livets alla skiftningar med alla sorters utmaningar sorgeämnen såväl som glädjeämnen vid livets slut och vid livets början. Jag kan tydligt se resultatet av en långsam, nästan omärklig förändring, devalveringen av människovärdet. Vi ser något vi tidigare aldrig sett i vår yrkesgrupp: nämligen direktare.

Vad är nu det? Jo, direktare är en människa som förs till kremation efter dödsögonblicket för att sedan transporteras direkt till sin grav utan någon som helst värdig begravning. Snabbt, rationellt och utan att passera gå. De anhöriga sparar pengar till sina räntor och konsumtion och dessutom tid som de ändå inte har eller kan få i det hårda klimat som vi skapat i samhället. Dessutom slipper man ju konfrontera den omoderna döden och i slutänden sin egen död.

Mina tankar förs åter till kyligare och hårdare tider vi sett genom historien och frasen "ett samhälle kan mycket väl bedömas utifrån hur det tar hand om sina döda" ringer i mina öron. Om man lägger i hop utvecklingen inom vården och hur vi i allt ökande grad tar hand om våra döda vilket samhälle är vi då på väg att få? Eller snarare vilket samhälle har vi redan fått?

Visst har jag varit med om att människor dött i ensamhet och blivit begravda utan att någon kommit. Då har jag i alla fall kunnat samla ihop syföreningen, vaktmästare, musiker och andra så att en värdig begravning och tacksägelse över just den människan kunnat ske. Nu ser utvecklingen ut så att inte ens detta kommer att kunna gå att göra längre. Vi skickar allt fler och fler direkt i graven utan en värdig begravning. Är det verkligen vad vi vill stå för i vårt land. Vi som talar om rättigheter i alla sammanhang. Vem ser till de dödas rättigheter? Om jag som präst inte gör det vem kommer då att göra det? Är det inte rimligt att våra döda skall ha rätten att åtminstone få en värdig begravning? Vad tycker du?

Medan du funderar på frågorna och hur du vill ställa dig så kan vi ägna oss åt lite fisk på engelskt vis. Här är Fish´n Chips på mitt vis.

frityrsmet: 
2 dl mjöl
1 halv tsk salt
1 tsk bakpulver
1,5 dl öl
0,5 dl mjölk
2 ägg
gräslök
citron
lime
dill
8 bitar torskfilé à 50 - 80 gram
god köttrik korv ( här salsiccia)
gröna ärtor

Hemlagade chips
8 stora fasta potatisar
2 liter majsolja/rapsolja (som kan återanvändas och fritera ex. fisken i)
salt, nymald svartpeppar riven muskotnöt

Förbered först chipsen - pommes frites.

Skala och skär potatisarna i stavar. Skölj dem och torka dem med en handduk. Värm oljan till 100 - 120 grader och koka potatisen i cirka 12 minuter. Använd  gärna en termometer. Potatisen ska vara på gränsen till mjuk. Ta upp potatisen med en hålslev och skaka tillbaks oljan och lägg potatisen på hushållspapper att rinna av Fritera cipsen frasiga. Det gör du bäst i omgångar. Hetta åter upp oljan till 180 grader. Använd termometer. Fritera sedan igen potatisen i omgångar till önskad knaprighet och gyllenhet. Det tar några minuter. Lägg upp dem på fat med papper att rinna av efter hand. Lägg chipsen i en skål med salt, nymald svartpeppar och riven muskot.

Mjöla korv och fiskbitar. se till att fisk och korv inte är för kalla utan närmar sig rumstemperatur.

Gör frityrsmet redan innan du friterar potatisen så att den får stå till sig. Den blandar du i en skål med mjöl, salt, vitpeppar, bakpulver, öl(ale), mjölk, ägg, dill, gräslök och rivet citrusskal.

Skär fisken och korven om det behövs i lagom stora portionsbitar ca 60 gram styck.

Se till att oljan håller ca 180 grader
Doppa fisken och korven i frityrsmet runt om.
Fritera fiskarna och korvarna två bitar i taget tills de är gyllenbruna. Det tar några minuter. Se till att oljan får upp värmen till 180 grader emellan omgångarna
Ta upp och låt dem rinna av på hushållspapper medan du friterar resterande fisk.

Servera den friterade fisken med pommes frites, citron och limeklyftor med Tartarsås senapsmajonnäs, pickles och gröna ärtor.


Lägg ut tidningspapper gärna i dubbla lager eller lite omlott.

Mjöla korven

Fritera korven efter att du haft den i tempurasmeten

Mjöla fisken

Bild på frityrsmeten

Friterad korv som rinner av på papper

Fritera fisken max två bitar åt gången så att inte
 temperaturen sjunker för mycket


Låt rinna av på papper

Servera i tidningspapper. Här med tre såser

Ett gott torrt vitt är gott till men annars givetvis god öl