torsdag 10 mars 2011

Att vända blad, försoning, timjan och surkål.

När kungen blev angripen som person häromsistens var ett av svaren en gammal bekant klyscha "nu får vi vända blad" En del kan uppfatta detta som ett sätt att komma undan och i vissa fall kan det säkert vara så men det ligger något viktigt i detta uttryck, som är långt mer en simpel undanflykt eller fras.

Att få möjligheter att vända blad och gå vidare är, skulle jag säga, en möjlighet att leva vidare och fortsätta utvecklas som människa. Förutsatt att erfarenheter bearbetas och integreras i ens person kommer en punkt när man helt enkelt måste gå vidare för att kunna leva. Vi kan inte leva med mössan ständigt i hand och ursäkta oss hela tiden. Det går inte att leva utan att skita ner sig är nog för de insiktsfulla en vedertagen sanning. Detta uttrycktes förr i kyrkbänkarna genom orden: Jag fattig syndig människa av synd född... vi har alltid vetat att det är så. I spåren av människan följer både ljus och mörker efter som vi är bärare av båda storheterna. Så det är viktigt att komma ihåg att vi också är födda av ljus!

När vi är ljusa och kärleksfulla och livet går ihop är ju allt frid och fröjd fungerar ju det mesta och livet går sin gilla gång oftast i gråzonen. När livet däremot går sönder slår andra mekanismer till. Att göra andra och sig själv illa, att göra saker som drabbar själva livet så hårt att det inte går att göra ogjort kan ta ett dödligt stryptag på oss människor. Här ser vi tydligt hur beroende vi är av att vara insatta i ett sammanhang. Hur beroende vi är av andra.

Genom åren har jag kommit att inse att det lättaste sätt att få förlåtelse är att be Gud om den. Ofta skämtas det om katoliker som går till bikt, bekänner sina försyndelser, och förlåtna med viss botgöring lättade kan gå därifrån med rent samvete. Visserligen säger teologin att man inte får synda på nåden men vad det egentligen betyder är nog lite olika från människa till människa.

Att be om och få förlåtelse av andra är svårare. Tänk er själva in i att komma till någon annan som man faktiskt sårat eller gjort illa och på nåd och onåd be om förlåtelse. Det är inte så himla enkelt. Mest kanske beroende på processerna som måste föregå. Att komma till insikt om att jag faktiskt har gjort fel, svälja stoltheten, ödmjuka mig och göra en aktiv handling. Den tröskeln som man skall över är minst lika hög som den som skall passeras när man tänker sig att tala om att man älskar en annan person. Jag har sett fullvuxna karlar på nästan två meter stå med mössan i hand ihopsjunkna framför en kvinna på ungefär 160, röda i ansiktet, fumliga och stammandes "jag tycker så mycket om dig" Det ni är en syn för gudar och man undrar var makten ligger där egentligen?

När det gäller förlåtelse så ligger den helt  klart hos den andre. Du kan ju lika lite tvinga fram förlåtelse i någon riktning som du kan tvinga fram kärlek. Det måste ske av fri vilja och med uppriktighet. Både att be om och att ge förlåtelse är en mycket känslig akt mellan människor.
Djupast sätt kan ordet försoning här vara på sin plats. Samvete, ånger, insikt och en fri vilja till att be om förlåtelse är själva rörelsen för att nå försoning och försoning är förutsättning för samvetsfrid. Frid är faktiskt en förutsättning för ett gott liv. Vill du leva ett gott och fridfullt liv med kvalité på djupet måste du uppnå sann försoning med andra och dig själv. Allt annat är lögn!

Jag började med att säga att det lättaste är att få förlåtelse av Gud så är det utan tvekan svårast att förlåta sig själv. Att försonas med sig själv att förlåta sig själv är uppenbarligen bland det svåraste en människa kan brottas med. Under ett helt liv samlar vi en hel i ryggsäcken och den kan bli ganska tung. Jag hörde en psykolog en gång säga "förträngningsmekanismerna är våra bästa vänner". Nog stämmer det men alla vänner är inte bra vänner. Vi vet alla hur det är att hamna i dåligt sällskap. Till sist börjar det att kosta och nog kostar det att förtränga. Priset för att leva på flykt är ibland mycket högt och en grogrund till oerhört mycket missbruk. Vi människor är gjorda för att bruka saker, att bruka livet men när bruket övergår i missbruk hamnar hela vår varelse i kris. (Men mer om skillnaden mellan att bruka och att njuta i en senare blogg). Ett kännetecken för en människa som lever på flykt är tempot och ytligheten det är det största pris man kan få betala som människa. Man inbillar sig att man vinner hela världen men förlorar egentligen sig själv på vägen och blir lurad på sitt eget liv.

Att vara utelämnad åt sig själv är verkligen ensamhet alla kategorier. Särskilt om det innerst inne är mot min egentliga vilja. Otaliga är de filmer och böcker som speglar just detta, människor som blir mörka för att de blir ensamma eller inte kan förlåta sig själva. Förgrämda och sjuka av mörker börjar vandringen på den mörka vägen och där finns ingen bortre gräns för hur långt vi kan gå i vår uppfinningsrikedom i att göra ont. Den är lika stor som åt andra hållet när vi gör gott.

Hur förlåter man sig själv då? Ja en förutsättning för detta är nog tid. Du måste ta dig tid att reflektera, samtala, se problemet och nyorientera dig. Det hjälper inte om du får förlåtelse av alla andra men inte på djupet förlåter dig själv. All läkedom kräver tid och rätta förutsättningar för att uppnå just det helande som det ändå är frågan om. På samma sätt är det för de själsliga såren som behöver tid för att läka det söndriga. Kom ihåg att vi är olika och det kan ta olika lång tid för olika personer att klara samma sak. Vi har alla olika kvalité på läkköttet så att säga. Det samma gäller för våra inre sår.

Tid till reflektion får man allt när en god gryta anrättas och tro mig jag älskar att laga grytor i timtal. Dofterna och hantverket och all tid som jag då verkligen avsätter skänker möjligheterna till att verkligen få meditera på djupet och besöka delar av mig själv som annars inte blir besökta. En del lite mörka och skrämmande stråk andra fantastiskt ljusa och härliga. Kom ihåg att tid är det ända vi fått, hur lång vet ingen, låt oss då använda den på bästa sätt. Den förvaltningen över tiden ansvarar du själv över!

Surkål med lite sötma är bra för själen. Här följer mitt recept på Småländsk Surkålsgryta, bon apetit!

  • 800 g surkål
  • 1 grovhackad gul lök
  • 1 nypa enbär
  • 1 näve färsk timjan
  • 6 lagerblad
  • 2 morötter
  • 1 nypa kummin
  • 1 flaska gott Alsacevin (riesling)
  • Lite rårörsocker
  • 1 bit kassler
  • varmrökt fläsk
  • rimmat fläskt
  • 2 wienerkorvar
  • 6 skalade potatisar, kokta
  • 2 isterband
  • 2 frakfurter
  • 2 bratwurst
  • 2 råa potatisar, rårivna
Stek lök med salt på medelvärme utan att den tar färg i en sterstekgryta. Lägg efter hand i alla kryddor, morötter och surkål, slå över vin. Nymalen svartpeppar, något salt och socker. Sjud i ca en timme, rör om då och då.


Lägg i kassler, kokta potatisen och wienerkorvar ovanpå surkålen tills allt blivit genomvarmt. Ta upp och håll varmt. Stek korvarna knapriga i smör och olja. Blanda ner den rårivna potatisen och smaka av med salt och peppar.












Ta fram ett stort fat eller servera direkt ur grytan den färdiga anrättningen där allt förs samman och färsk TIMJAN repas över. Servera vin eller en god öl tillsammans med syltlök, senapsfraishe och saltgurka. För den som vill kan vitlök och något chili med fördel användas i grytan. Smaklig måltid och njut!









1 kommentar: