tisdag 15 mars 2011

Livets och Andens frukter med morotssoppa

Stränder att längta till med fotspår i sanden.

En natt hade en kvinna en dröm. Hon drömde att 
hon gick längs en strand tillsammans med Gud. 
På himlen trädde plötsligt händelser från hennes
 liv fram. Hon märkte att vid varje period i 
livet fanns spår i sanden av två par fötter:
 det ena spåret var hennes, det andra var Guds.
När den sista delen av hennes liv framträdde,
 såg hon tillbaka på fotspåren i sanden. Då 
såg hon att många gånger under sin levnads 
vandring fanns det bara ett par fotspår. Hon
 märkte också att detta inträffade under hennes 
mest ensamma och svåra perioder av livet.
Detta bekymrade henne verkligen och hon 
frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den
 gången jag bestämde mig för att följa Dig,
 att Du aldrig skulle överge mig utan gå
 vid min sida hela vägen. Men jag har märkt 
att under de allra svåraste tiderna i mitt 
liv har det funnits bara ett par fotspår . 
Jag kan inte förstå, att Du lämnade mig 
när jag behövde Dig mest."
HERREN svarade: "Mitt kära barn, jag älska r
dig och skulle aldrig lämna dig under tider 
av prövningar och lidande. När du såg bara
 ett par fotspår - då bar jag dig.


En sådan dag som denna när det är ständiga sammanträden och möten funderar jag på frågorna: Vem är jag till för? För vilka gör vi detta?

Något som snart står klart för en är att väldigt lite av det som jag är med och uträttar är till bara för mig. Undrar om det är fel på mig? Jag menar mer än lovligt! Möjligen är den fostran som fortfarande behärskar ens väsen till stora delar så beskaffad att det är så naturligt att sätta andra och annat före sig själv. Jag vill inte gå så långt att kalla det för "JANTE" eller falsk blygsamhet utan snarare någon slags grundhållning som hälldes i en med modersmjölken. Jag undrar om inte svaret på frågorna: vem är jag till för och varför gör jag detta? är av stor vikt för det resultat som livet kommer att ge dig som människa.

Lite då och då målas det ju friskt upp att människor är offer för allt möjligt. Vi är offer för de kommersiella krafter som försöker tjäna pengar på oss, barn är offer, kvinnor är  offer, de sjuka är offer, de arbetslösa är det med och listan kan göras oändligt lång. Jag frågade en gång en dam som fyllde 100 år när jag uppvaktade henne på hennes 100 års dag hur hon såg på de senaste hundra åren. Hon svarade och sa ungefär så här:  "det bästa var att kvinnorna hade fått det så mycket bättre men, tillade hon efter ett tag, männen vet jag inte"......

Jag har svårt med denna offerretorik på samma sätt som jag kan fundera över alla dessa kränkningar som folk ständigt tycks bli utsatta för nuförtiden. Är det så i praktiken eller är det egentligen känslan av att vara offer och känslan av att vara kränkt som saken handlar om.


Kan det rent av vara så att folk som inte får som de vill kan anse sig som offer och därmed anser sig kränkta?

När får man som man vill? Är det bra att alltid få som man vill? Att låta barnen ständigt få som de vill har ju visat sig inte vara särskilt framgångsrikt för deras utveckling. Tvärtom att kämpa sig fram mot ett mål och att krav ställs verkar vara långt mer livgivande än att lealöst göra och få igenom vad man känner för.

Jag menar att det är en dålig strategi att bara lita till sina känslor när man skall fatta beslut kring saker och ting. Helt enkelt av det skälet att allt du känner är inte sant! I så kallade religiösa sammanhang är det rent av livsfarligt. Det såg jag tydligt när jag jobbade med svärmeriförsamlingen i Knutby med "kristi brud" i spetsen. Där kan man tala om att folk var offer. Särskilt de som fick sätta livet till på olika sätt.

Man måste veta när man skall veta saker och veta när man skall tro. Blandar man ihop detta riskerar du att hamna i allvarliga problem. Hur skall man då göra för att hantera detta? För lätt är det sannerligen inte, särskilt inte för vuxna människor som vill ta ansvar för sig och de sina.

Ja det första du bör ha klart för dig är att här på jorden är vi alla tagna som gisslan, vi är alla offer, för ingen slipper härifrån levande. För det andra är det bra att lära känna igen frukten som livet ger en. Ett bra träd bär bra frukt och ett dåligt dålig eller ingen frukt. Rörelsen är alltid inifrån och ut precis som när en konstnär för ett konstverk från osynligheten in i synligheten. En rörelse ur djupet av din varelse som är gjord för att kunna bära frukt då omständigheterna är för handen.

Andens nio frukter är: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbesinning. Alla dessa frukter kan växa inom en människa och komma andra till del på olika sätt. Inte minst kommer tillvaron att bli "vitamin" berikad om många låter dessa frukter få växa till i all sin rikedom. Dessa frukter gör en människa rik inför skaparen. Att lägga pengar på hög eller roffa åt sig på andras bekostnad gör det inte! Många kommer att bli förvånade på räkenskapens dag när redovisning över hur livsuppdraget har utförts skall redovisas. Det är därför bra att veta för oss alla att när det kommer till detta viktiga, det som räknas, är vi alla lika och har lika goda möjligheter att få till stånd en växt som räknas.

En växt som kan göra skillnad i svaren på varför vi lever och på vems villkor vi lever. Min inre trädgård är i alla fall min och ingen kan gå in där och ta ur den utan att jag själv tillåter det!


Morötter är ju en frukt som växer under marken i smutsen och mörkret. Kan de växa där så inser vi att även vi kan få fantastiska skördar med våra ibland arbetsamma förutsättningar. Lycka till!

Tag tre medelstora morötter och ett par potatisar, en palsternacka och en gul lök hacka den lite lagom och lägg i en kastrull med 1,2 liter buljong av valfritt slag. Riv i ingefära och skalet av en citron eller apelsin. Lägg i en nypa timjan. Koka allt mjukt och kör igenom med mixerstaven tillsammans med några matskedar creme fraiche och saften av citrusen. Srö görna lite timjan eller persilja över salta, peppra och ät med gott bröd till.

Till bords och ta som dessert en av andens nio frukter till att börja med.

2 kommentarer:

  1. Just nu känner jag mig ganska rik, Uffe! Fast det gör mig kanske mindre ödmjuk?

    SvaraRadera
  2. Nejdå Björn det är bara att dela med sig av ditt goda:)

    SvaraRadera