måndag 2 maj 2011

Kattfrukost i det spirande vårgröna och tankar kring sista april

När jag vaknade och gick ner till köket, för att börja dagen med mitt vanliga glas friskt vatten, såg jag vår katt sitta och studera de småfåglar som frukosterade under fågelbordet denna vackra morgon. Tydligen ville Fia, som katten heter, ha en liten gobit så här i morgonväkten. Hon är en god och fin katt men hon är ändå katt och styrs av sina instinkter. Några etiska funderingar finns inte och heller inte dåligt samvete när hon på det grymmaste av sätt leker ihjäl möss, vattenråttor, ormar eller fåglar. Hon gör det helt enkelt för att hon är katt inte för att hon är särskilt ond.



 Jag kommer att tänka på ett par bilder, intryck,  från svärfars balkong under Valborgsfirandet i Uppsala. Balkongen ligger strategiskt mittemot universitetets huvudbyggnads gavel snett mittemot domkyrkans vackra tvillingtorn och mittemot slottet. När vi stod däruppe och "lite från ovan" deltog i firandet och väntade på att OD skulle börja sjunga passade jag på att studera vad människor hade för sig denna vackra Valborg. Det är väl ingen större tvekan att Valborgsfirandet har mer och mer blivit en folkfest för alla där studenterna är ett inslag snarare än en dominerande del. Massor av folk av alla åldrar deltog och det är verkligen något så ovanligt som en stor gemenskapsfest där alla vill ha trevligt och kul tillsammans. Över generationsgränser och över alla andra gränser också. Det är ju helt fantastiskt roligt! Sedan kan man ju fundera över om ALLA gränser måste passeras bara för att man festar och har kul. Det är givetvis så att de allra flesta vill ha trevligt men inser inte att allting får sina konsekvenser och att allting har sitt pris. Några ytterligare andra vill något helt annat och är funtade mer som vår katt än som de människor som de ser ut att vara.

Jag såg två unga flickor som raglade över S:T Olfosgatebacken för att ta sig till universitetsparken. Ett slags modernt och jämställt Glunten och Magistern i kvinnlig tappning. Det gick inte bra och den ena av flickorna stöp som en klubbad över trottoarkanten. Den ena unga damen i fråga var bastant till sin figur med yppig barm och en stor och bastant bakdel som ändå tog det mesta av smällen när hon föll och skrapade sina knän. Att hon var kraftigt berusad var inget tvivel om och den andra, hennes betydlig spinkiga vännina, som förgäves försökte bistå sin kraftigare vän att komma på fötter, var även hon kraftigt pirum. Den nu på rygg liggande mörka kvinnliga Glunt sprattlade med benen och viftade med armarna, och de alltför små och till temperaturen inte avpassade klädesplaggen korvade liksom ihop sig, och lämnade fältet fritt för alla studenter av anatomiskainstutionen att så till fest kunna snabb repetera även det mest intima av de anatomiska beståndsdelarna inför sluttentan.

Då såg jag honom, hajen, som fått vittring och raskt närmade sig. Jag puffade på min fru och väckte hennes intresse för det hela. Vi såg hur denne man i klassiskt stripigt glest hår, stora glasögon, spretigt pipskägg och den obligatoriska ytterrocken av mörk poplin började cirkla kring de helt ovetande unga damerna. En klassisk ful gubbe! Han slickade sig om läpparna och kom allt närmare och närmare alltmedan de unga tu krälade omkring på trottoarkanten för att komma på fötter. Det var en surrealistisk syn men den hände och det gick upp för oss hur prekärt dessa två unga flickor var ute. Småningom lyckade de komma på fötter, och den stora mörka skönheten med klart afrikanskt ursprung fått in brösten i linnet, och den vinglande kumpanskan fått ner kjolen, ställde de kosan nerför S:T Olofgatebacken med hajen efter sig. Jag tänker att det finns kvinnor som tar ansvar och hanterar livet och det finns de som inte gör det. Likaledes som det finns män som tar ansvar och andra som inte gör det.

Att det är reptilhjärnan som gör män till "fula gubbar" är nog ingen raketvetenskap men vad är det som får kvinnor att bete sig på detta vis vet jag inte? Dagen var fylld med liknande händelser med folk som vinglade upp och ner, kastade skräp omkring sig, krossade flaskor, spydde, uträttade sina behov ogenerat på i parken eller mot husen. En gjorde nr 2 mot universitetets vägg. Kanske frustration över misslyckade studier som låg bakom, vad vet jag?

Att staden vaknar upp som en veritabel sopstation är kanske inget att orda om nu för tiden. Vem vill vara en gnällig människa? Men jag undrar om man inte kan ha trevlig och fira ordentligt tillsammans utan att krossa glas och flaskor över hela vårt vackra Uppsala? Att så här från ovan studera människors göranden och låtanden under en liten begränsad tid under Valborg i Uppsala får mig likaledes att inse att vi har inte ändrat på oss särskilt vi människor. Förutom dessa flitigt använda mobiler som får folk att gå tillsammans och prata i telefon istället för att prata med varandra så är det väl ungefär samma konsekvenser nu som förr när det festas hårt, ibland allt för hårt. Det blir oundvikligen så att för några slutar det hela med ett hårt uppvaknande som får konsekvenser långt efter det att Uppsalas skattebetalare låtit bekosta uppstädningen av sitt Uppsala tills nästa år. Men visst är det skillnad på folks sätt att uppträda. Det kan ju till och med jag se fast jag bara kan överblicka trettio år bakåt i tiden. Om det är bättre eller sämre vill jag inte döma men det är i all fall annorlunda.






Annat är det vid Valborgseldarna där verkar folk i alla fall kasta skräpet in i elden. Jag var själv vid två eldar då jag vid dessa eldar var anlitat vårtalare. Häverödal samt Alunda samlade stora skaror av människor, inte för att jag skulle tala, utan för att trotsa kylan, komma samman och hälsa ljusare och varmare tider. Gud vet att vi behöver detta efter en lång och relativt hård vinter och ett samhällsklimat som hårdnat allt mer. Människorna ute i bygderna verkar fortfarande veta att skicka sig och de få oroliga element som rörde sig runt hade ögon på sig och höll sig därför lugna. Visst fanns en och annan berusad men det var inget att jämföra med dagens suparorgie i Uppsala.

En gång talade jag med en poliskommissarie i Stockholm. Han var bekymrad över samhällets allt högre kostnad för att hålla ordning vid diverse evenemang. Förutom allt supande och all vandalisering i spåren av detta oroades han över de ökande våldsbrotten med allt fler våldtäkter och svårt skadade människor. Han menade att det skett ett moralskifte i samhället de senaste åren och att folk inte längre verkar bry sig om någon annan än sig själva. Ansvar för det gemensamma och stoltheten att vara goda medborgare i vårt land verkar ha avlösts av en helt annan attityd med mycket mörker i spåren. Han var verkligen bekymrad. Men så sa han att det hade varit en kristen festival i stan med 40- 50 000 människor i alla åldrar. Där hade de bara behövt en radiobil och inget skräp eller vandaliserande hade märkts överhuvudtaget. Inte heller våldtäkter eller våldsbrott fast det var så mycket folk. Där var glädje, värme och gemenskap. Han menade att det ändå syntes tydligt att goda kristna människor har betydelse i vårt samhälle och tillhör dess ryggrad då de åtminstone försöker att göra gott och ta ansvar. Att gå ur Svenska Kyrkan hade efter denna erfarenhet blivit för honom ointressant! Han tog ställning.



Nu är det kokta fläsket stekt är ju ett gammalt uttryck. Rökt kanske passar bättre så här års när vi eldar så det står härliga till. Jag köper familjens rökta fläsk vid ett litet ekologiskt slakteri i dess butik. Skebo Kött, ekologiskt, närproducerat och egenrökt. Vilken skillnad mot den trista bacon som köps i våra trista likriktade matbutiker. Plötsligt har man en mycket god ingrediens i grytor och soppor. För att inte tala om  ärtsoppa eller bruna bönor. Jag kan varmt rekommendera detta förnämliga lilla lokala slakteri!

Glad vår alla glada och andra med för den delen önskar eder
Uffe

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar