söndag 27 november 2011

Livets snabbmakaroner och oxfilé en gästbloggande småbarnsmammas betraktelse med Alfreds saffranspasta

Mor och sonen Alfred


Jag vill börja med att säga ”hej” till alla som läser denna blogg om livet och maten. Jag heter Ulrika och är en ny röst som kommer att göra sig hörd på ”timjan och teologi”.

Just nu är jag föräldraledig och det är där jag har mitt perspektiv för tillfället. Att bli och vara förälder är både snabbmakaroner och oxfilé i samma förpackning, vilket är svårt att förstå innan man är där.

När man väntar sitt första barn, så har man väldigt stora förväntningar på livet efter förlossningen. Framtiden har något slags skimmer kring sig och inget kommer att bli som förr. Samtidigt förstår man ju att få barn är det mest naturliga i världen, människan har i alla tider fött barn så är det bara. Men när man själv väntar barn känns det helt unikt och märkvärdigt. Åtminstone kände jag så.

Nu är jag alltså mamma och mitt uppe i småbarnstiden. Min son Alfred är fyra månader och hela mitt liv kretsar kring detta lilla fenomen. Och livet är precis som förr, fast ändå helt annorlunda.
Det är här snabbmakaroner och oxfilé kommer in i bilden. När jag sitter och tittar på min son, snusar honom i håret så är livet bara kärlek. Man undrar vem han kommer att bli när han växer upp och så får man ett leende och inget i världen betyder mer än just den stunden. Alfred är oxfilén i livet. Samtidigt så är jag en robot som går på automatik och det finns inte utrymmer för speciellt många känslor eller reflektioner över livet. Det är blöjbyten, amning, tröstande, bära på ena sättet och bära på andra sättet allt för att han ska vara nöjd, leka med skallran och så byta blöjor igen. Alfred bara är där och jag är till för att sköta om honom. Dagarna går och jag fortsätter att amma och byta blöjor. Livet är helt utan finess, snabbmakaroner.

Det där skimret som skulle infinna sig lyser med sin frånvaro. Livet bara fortsatte, som vanligt, och jag är samma Ulrika som innan Alfred föddes. Samtidigt som livet lätt blir snabbmakaroner när man har små barn så älskar man dem gränslöst. Och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt heller.
Just nu i skrivande stund är klockan 23.30. Alfred ligger och sover och det är då jag passar på att få lite gjort. Alla säger hela tiden till mig att ”glöm det där med att hinna med allt som du gjort tidigare” men det är svårt. Man vill så mycket, åtminstone skulle jag vilja förvandla snabbmakaronerna till färsk pasta.
Jag menar inte att livet är tråkigt om jag bara är Alfreds mamma men det finns en önskan om att förädla mina egna sinnen och färdigheter emellanåt.
En del mammor och övriga kanske tycker att jag är hemsk när jag säger så men alla är olika. Däremot är Alfred en oerhört viktigt person i mitt liv.

Tankarna på liv och död blir tydligare när jag är med honom. Jag undrar hur länge jag kommer att få vara en del i hans liv. Och det gör oerhört ont i mig när jag tänker på att jag en dag inte kommer att vara det längre. Ulf skrev i en tidigare blogg att ”Människor utan tro är rädda för att leva fullt ut därför att de är rädda för döden”. Men ibland är det svårt att tro, just för att döden lurar runt hörnet. Man blir väldigt medveten om detta ”hörn” när man får barn. Rädslan att inte få vara med kan överskugga mycket.
Om två dagar är det första advent och ute är det fortfarande höst. Någon känsla för att julen nalkas har inte infunnits sig ännu. Och eftersom jag är småbarnsförälder så har jag inte hunnit med att damma av julstjärnorna och adventsstakarna i källaren, något som aldrig skulle ha varit fallet tidigare. Då skulle de redan varit på plats i fönstren. Men konstigt nog känner jag mig inte alls stressad över detta, jag som varit som pedant och noga tidigare. Något har jag tydligen lärt mig i mitt nya gamla liv som mamma.

Trots att jag är rädd för döden bejakar jag livet och i år är det viktiga att jag får vara med min nya lilla familj.


Vi tackar Ulrika för delandet av tankar rörande livet som småbarnsmamma både i stort och smått. Till hennes inlägg har jag skapat en rätt som heter Alfreds saffranspasta, utmärkt att servera i Advent och jul

Lös saffran och  sväll lite smulade torkad svamp om du har någon. En rejäl nypa och näve för vardera. I hett vatten, låt dra i tio minuter.

Finhacka selleri, färska champinjoner, morötter, gullök, rumstemperera ostar till såsen. Ta de ostar som du gillar, cheddar, gruyére, dansk Gamle Ole och eller parmesan

Fräs grönsakerna i smör och koka upp pastavatten

Fräs med bacon eller pancetta eller rökt sidfläsk ta vitpeppar kvarnen några varv över.

Häll i grädde i saffrans och svampblandningen, till för ostarna och låt alltsammans smälta ihop till en härlig kräm.  Häll sedan över, när du ser att konsistensen är riktigt krämig, grönsaks och fläskblandningen i saffrans krämen. Här kan även röras i örter av olika slag. Jag använde Italienska frysta örter i detta fall och färsk timjan!

Koka pastan. jag använder alltid den tunnaste sorten jag kan hitta men det är valfritt. Häll av den kokade pastan och spara lite pastavatten om såsen skulle behöva redas av ytteligare. Du kan slå av pastavattnet i den skål du serverar i så värmer du den samtidigt.

Häll av kokvattnet och slå i pastan i skålen, sedan saffranskrämen, riv sedan parmesanost över och avsluta med persilja och några röda tomater som gör sig fint mot den gyllengula rätten.

SMAKLIG MÅLTID OCH GOD ADVENT PÅ ER ALLA1

1 kommentar:

  1. Ser smaskigt ut! Uppmanar Ludde att laga detta åt oss. /Sara Frigell

    SvaraRadera