torsdag 19 maj 2011

Vårt ansvar för Baltikums krasch och hoppets sparris från Tyskland

Svenskporten i Riga
Att bygga sitt hus på hälleberget eller på lösan sand har faktiskt stor betydelse, kanske inte på kort sikt men på lång sikt. När jag var i Riga under några dagar blev detta mycket klart för mig. Baltikum har drabbats hårt av den ekonomiska krisen det vet vi rätt väl i vårt land men att vi är indirekt ansvariga för eländet tänker inte många på. Efter Sovjets fall var Lettland i ett ömkligt tillstånd och Sverige var ett land som skyndade till hjälp. Vi har ju historiska kopplingar och lite dåligt samvete inte minst för baltutlämningen under kriget och Lettland är ju Baltikum så....

Jag vet inte hur mycket hjälp som kom från staten, inte minst genom störtningen av svenskt försvarsmateriel, och från svenska kristna organisationer och andra var hjälpen massiv. Det skeppades in  allt från byggmaterial till expertis över Östersjöns vatten. Mängder av församlingar och organisationer samlade in pengar, glasögon, kläder och utrustning för hus och hem. Ja allt som tänkas kunde. Skolor, sjukhus, barnhem och kyrkor byggdes, renoverades och utrustades. Fort gick det! På ytan gick landet från en undernärd yngling till en hårdgymmad broiler på anabola sterioder. Men vad hände på insidan?

Att gå från det mentala tillstånd som landet befann sig i efter åratal av systematiskt förtryck med angiveri och deportationer i vardagen till att bli fria där allt plötsligen tycktes vara tillåtet är inte enkelt. Det är mycket svårt att tvinga fram växt och mognad på kort tid. Det vet alla som ätit mat som drivits för hårt och förlorat sin inre kvalité för att ta ett exempel.
                          
Växt kan vi få men inte mognad!

Så kom finanskraschen och landet föll ihop som en sufflé. Det ända vi fått höra är att våra banker gjort stora kreditförluster men inte en enda seriös analys talar om för oss hur vi bidragit till Lettlands fall när den lösa sanden flutit bort med floden och byggnaderna rasat sönder och samman.

I dag finns ingen direkt hjälp som går till landet. Befolkningen lurades att överge landsbygden och flytta till Riga och andra städer. Av 2 miljoner invånare bor de flesta i städerna. Landsbygden som var en kornbod och räddade landet helt undan den förra stora depressionen och den finansiella kraschen i början på 1900 talet är ett minne blott. Då kunde Letterna exportera mat till andra som svalt och själva leva oberörda och mätta. Nu kan de inte längre försörja sig själva. Jordbruket har ersatts av finansiella spekulationer där de kommersiella bankerna surfat in på biståndsvågen och lånat ut pengar utan någon hänsyn till framtida konsekvenser. På lånta fjädrar byggdes, köptes, renoverades och belånades fastigheter. Resultat: idag rullar lyxbilar på Rigas gator och körs av människor som inte ens har mat för dagen och 75 000 människor lämnar landet varje år för en framtid någon annanstans.

Landet har ingen egen industri och producerar inget särskilt som kan ge större inkomster. Jordbruket är mer eller mindre övergivet och lånefloden har sköljt förbi. Kvar finns en ekonomi som var grundad på lösan sand. En sand som vi var med att bära dit. Att hjälpa är givetvis bra men att hjälpa på ett rätt och klokt sätt är mycket svårt. Nu får svenska bankkunder, dvs medborgare i Sverige, betala bankernas kreditförluster på kort sikt. Var så säkra de tar allt de kan. Banker är inga välgörenhetsinrättningar. På så sätt hjälper vi bankerna att på lång sikt täcka sin hänsynslösa kommersialisering av landet och ta över förfallna lån och alla de egendomar som är intecknade till skorstenen. Letterna går från hänsynslös kommunism till hänsynslös kommersialism och vi hjälper till utan att tänka på det. Resultatet är det samma: Lettlands folk är förlorare!

Vi har levt i en jämförelsevis långsam utveckling i vårt land och hunnit anpassa våra system någorlunda. Baltländerna har ju inte haft den möjligheten. Så de var mer eller mindre chanslösa när floden kom. Men ett varningens finger vill jag ändå höja! När fyrtitalisterna har lämnat våra finansiella system och tagit med sig sina pengar riskerar vi att få samma situation som nu Lettlands folk. 

Bankerna och låneinstituten äger mer eller mindre våra hus och hem och vi har skulder som aldrig kan betalas. Det finns inte en enda svensk med normalinkomst som på laglig väg kan betala en fastighetsskuld på fyra miljoner, inte ens på två miljoner och samtidigt klara en familjeekonomi.  De flesta barnfamiljer lever ju redan på checkkrediter och är helt beroende av barnbidraget. Fastighetsmarknaden är i princip på randen av en kolapps och nu stramas det åt som aldrig förr. Bankerna behöver ju pengarna inte minst i Baltikum.

Även i vårt land har det de senaste trettio åren byggts på lösan sand med glättig yta och kortsiktiga politiska besked. Dessutom med lånta fjädrar. Vem är det som äger ditt hem? Gör du det? Runt 80% av Sveriges befolkning har mindre än 5000 tusen kronor sparade kontant på banken. Det är vår krisberedskap. Hur långt räcker den? Vi lever i allt större utsträckning i en: ur hand i mun ekonomi medan politikerna försöker få oss att tro att inget av det som händer på andra håll i världen kan hända här.

Ändå är det så att bankerna och staten äger de flesta fastigheterna i landet, vi kan inte producera mat så att vi kan klara oss själva, vi är helt beroende av vår export och av andras köpförmåga, fattigdomens spöke breder ut sig med barnfattigdomen i spetsen och det brinner allt mer frekvent i Rosengård. De rika blir rikare och de fattigare blir fattigare! Vilka slutsatser skall man dra av det om man vill veta vart vi är på väg?

Än finns tid att hantera detta och ta tag i situationen och slå in på en annan väg. Men för det krävs framtidstro och hopp! Vem kan tänka sig att formulera en vision för vårt land som får oss att vilja sträva mot en ljusare framtid? Vem kan ge oss tro, hopp och kärlek?  Vem?

Läs gärna Lukasevangeliets 6 kapitel från vers 43-49 så inser du att det finns någon som funderat högt i denna fråga fast för rätt så länge sedan........



Att tala sparris efter detta kan verka makabert men faktum är att den tyska sparrisen kommer från ett land som varit helt i spillror efter kriget och med en icke ekonomi. Så här kan vi se att det går att vända på allt bara man vill och gör det tillsammans. "Hoppets Sparris" från Tyskland symboliserar att det går!

Köp vit sparris och skala den med en potatisskalare. Börja nerifrån och dra försiktigt skalaren mot knoppen utan att skala själva knoppen. Skär av en liten bit på änden och försök avgöra var det värsta "trådiga" slutar.



Lägg i lätt saltat vatten med en klick smör och sjud sakta i några minuter så att de blir lagom mjuka.


Ta upp med hålslev och lägg på papper så att de torkar lite, placera sedan på tallriken. Medan sparrisen sjuder, fräs lufttorkad skinka och valnötter i lite olivolja. Lägg nu detta knaperstekta över sparrisen och hyvla parmesan över. Ta ett par tag med svarpepparkvarnen och lägg persilja eller basilikablad över. Ett par droppar citronsaft kan vara gott.

Smaklig måltid önskar eder Uffe.