torsdag 25 augusti 2011

Toleranta Cajunkräftor och ett sanningens ord av gästbloggare Professor Kjell Lejon

Gästbloggare Prof. Lejon
Intolerans sanning med konsekvens

Det finns många märkliga inlägg i dagens toleransdebatt. Inte sällan förväxlas tolerans med acceptans.  Därför är viktigt att fundera över vad tolerans egentligen innebär, inte minst efter framväxten av en modern svensk kultur där man i media och politiska fora, ja i samhället i stort, driver toleransfrågor på ett närmast militant och samtidigt mycket smalspårigt sätt. Parallellt med att den populärt accepterade åsiktsagendan är påfallande begränsad har ordet tolerans omtolkats – tillsammans med begrepp som mångfald, valfrihet och förändring – så att alla som inte accepterar allt betecknas som intoleranta. Och genom att peka ut någon som intolerant förklarar man samtidigt att de argument som den intolerante har inte är några man behöver ta hänsyn till, hur berättigade de än är. Slutsumman blir att man accepterar allt, utom de som inte accepterar allt, särskilt inte de kristna som har en social-konservativ eller uttalat bibliskt förankrad hållning. Och likväl vill man bära toleransens fana högt, även om det naturligtvis finns en inkonsekvens i detta. Ja, det är ungefär samma problematik som framträder när de som påstår att det inte finns någon sanning likväl vill att jag skall tro att det de säger är sant. 


Jag har gjort ett försök att reda ut problematiken i en relativt nyutkommen bok, som har titeln Tyckandets tyranni. Om modern svensk intolerans i toleransens namn. På baksidan förklaras bland annat: ”En snabb förändring av den svenska mentaliteten har ägt rum. Den judisk-kristna traditionen, ur vilken demokratier och tanken på mänskliga rättigheter och tolerans har sprungit, har i sekulär, relativistisk och utvecklingsoptimistisk anda förklarats intolerant och − framför allt − icke längre önskvärd. Parallellt har en sorts "tyckandets tyranni" utvecklats, under toleransens täckmantel.
Detta debattinlägg ger en introduktion till toleransbegreppet och dess kopplingar till sanningsfrågan.” 


Jag tillåter mig här att diskutera några brännande samhällsfrågor, som enkönade äktenskap och kristendomens relation till islam, på ett sätt jag hoppas är tänkvärt. Frågorna är ju inte mindre intressanta bara för att de avförts från den för närvarande politiskt korrekta agendan.


Om man funderar något på såväl den grundläggande toleransfrågan och den tillhörande sanningsfrågan kanske man upptäcker att behovet av nyanser är skriande. Och att behovet av att klargöra några grundläggande saker just utifrån kristen synvinkel är nödvändig. Och när vi nu ser vårt kristna arv − som byggt vår demokrati – förödas är det viktigt att reagera klokt, bestämt, men ändå medmänskligt varsamt.  Vi bör inte utlämna våra medmänniskor till så kallad sociologisk lag, där det som är ytterst avgörande för rätt och fel är 50%-regeln, det vill säga ett relativitetspräglat majoritetsstyre utan grundläggande oantastbara värden, där man till och med kan rösta om när livet börjar och så förvrida en grundläggande mänsklig rättighet, nämligen rätten till liv även för den ofödde. Vem skall föra deras talan om majoriteten sviker? Och vem skall föra deras talan som i toleransens namn förklarats intoleranta – på osakliga grunder!


Fram för en mer genuin tolerans, en kritisk tolerans som värnar fri och saklig debatt med respekt för all inblandade utan att kräva samstämmighet och åsiktslikriktning, social och politisk konformitet. Det är vidare värt att notera att en sund tolerans inte är lika med en slapp acceptans utifrån en etisk relativism där man inte vill eller kan skilja på rätt och orätt, sant och falskt. Och skilj mellan en positiv intolerans, som önskar begränsa ett för individen eller samhället destruktivt handlande, och en allmänt trångsynt intolerans, som vill förbjuda sådant som inte bör förbjudas. En sund tolerans är inte lika med vare sig moralisk eller filosofisk indifferens. Den är en grund för verklig demokrati. 

Kjell O. Lejon, präst, professor och författare.


Efter dessa ord av min gästbloggare, och fler blir det, kanske varma Cajunkräftor skulle smaka? Många äter kräftor på vårt traditionella vis men andra äter på annat sätt. Varma skaldjur äts med stor förtjusning på många håll i världen. Här är ett recept som inspirerats av den amerikanska södern och dess cajunkök.

Ingredienser: 
5 stknubbiga vitlöksklyftor
6 stsmå gula lökar
8 stpotatisar av fast sort
3 st
1 st
majskolvar
sguash
2 lvatten
2 tskkajennpeppar
1 tskstarkt paprikapulver
1 tskmilt paprikapulver
5 stlagerblad
1 tsksvartpeppar
1 msksalt
1 stapelsiner, i skivor (kan uteslutas)
1 mskrapsolja
0,5 tskråsocker
chipotletabasco, efter tycke och smak
1 kgkokade insjö- eller flodkräftor, (tinade)






Skala och krossa vitlöksklyftorna. Skär lökarna i stora klyftor. Skär majskolvarna i tre delar och skala eller tvätta potatisen noga. Lägg allt i en stor kastrull tillsammans med samtliga ingredienser utom kräftorna. Koka upp och låt koka i 20 minuter eller tills potatisen börjar mjukna. Smaka av med ytterligare kryddor. Ta bort kastrullen från värmen och lägg ner kräftorna. Låt dem bli varma (de ska inte kokas mer) och lägg därefter upp allt på ett stort, lite djupare fat. Häll på så mycket av lagen som möjligt och servera genast.





Arrangera ett bord med ett par lager med pappersduk alternativt tidningar och töm av spadet strax innan servering och resten av det varma innehållet på bordet direkt. Servera med gott bröd, ost och smör. Sallad kan med fördel serveras.


Verktyg kan användas, annars duger händerna bra. Smaklig måltid önskar eder Uffe!