söndag 15 januari 2012

När döden knackar på i våra orenoverade rum samt Ingefärspäron med Saffransgrädde

Jag träffade ett sorgehus. Man gör det i mitt yrke därför blir frågor om livets villkor och dödens realiteter så aktuella. Änkan var förtvivlad, arg och oändligt ledsen! Hon skulle just till att gå i pension, nu såg det ut att bli år av framtida ensamhet. Sorgen hade berövat henne allt perspektiv och alla färger. Det var svart!

"Så här var det inte planerat" sa hon, "vi skulle ju nu, när han äntligen gick i pension, verkligen vara tillsammans resa, äta, dricka, kanske flytta utomlands. Göra det där som vi inte unnade oss tidigare....."

Det visade att de sparat och sparat och lagt undan sina pengar för att verkligen ha en skön ålderdom tillsammans men bara en månad efter pensionen fick mannen slaget och dog efter ett mycket hastigt förlopp. Nu satt hon här med pengarna men utan man, kände sig halv och mycket besviken över att alla drömmarna gått åt kras.

(Då denna text anmälts till min biskop vill jag förtydliga, det som redan framgår av textens sammanhang, att detta inte rör sig om ett speciellt sorgehus eller någon särskild änka. Det är erfarenheter av samtal med människor och kollegor i snart 20 års tid som ligger till grund för textens inledning och det mesta som jag skriver kring. Visserligen finns sådana erfarenheter hos de flesta av oss och det är just den litterära poängen att vi kan känna igen oss i den allmänna beskrivningen som vore det vilken lärobok eller film som helst i textens litterära anslag och andemening. Därför förtydligar jag det hela på detta sätt. Givetvis kan jag inte ändra på de allmänna livserfarenheter, som vi ju alla delar på olika sätt, och som medverkar till vi känner igen oss i bild, text, film eller musik så även i denna blogg)

Vi lägger i Sverige ner hundratals miljoner kronor på att renovera hus och hem. Hem som vi inte äger och som vi antagligen aldrig kommer att äga. Tusentals är de timmar som vi använder för att arbeta med hur våra hem ser ut, städa och utveckla bekvämligheten i dem. Lägg därtill till all tid vi spenderar på att göra inköp, planera och söka inspiration på bomässor, i tidningar eller i affärer och hos andra så är det oerhört många timmar och mycket resurser som vi lägger där på att utveckla något som banken äger och som vi aldrig kommer att kunna betala av. Det finns inga barnfamiljer som kan, inte minst med studieskulder i ryggen, betala av tre miljoner i reda pengar och samtidigt fostra upp ett antal barn som i sin tur kostar någon miljon var. Det är en utopi eller en livslögn om man så vill!

Frågan infinner sig då vilka resurser har vi egentligen? Det enda vi fått gratis är tid. Den resursen är så att säga jämställd. Oavsett var man är född. Har man lyckats med konststycket att komma levande till denna världen så är tiden den enda jämställda faktorn för oss människor. Hur lång den blir, vilken kvalité eller hur mycket av olika innehåll vet vi inte men den finns där. Lika säkert som att vi inför döden är totalt jämställda. Alla måste vi dö och alla är vi tagna som gisslan på denna planet för ingen kommer härifrån med livet i behåll!

Jag har genom åren ställt frågan, på mina föreläsningar och i mina predikningar, vad är viktigast? Vad har du störst nytta av på din egen dödsbädd? 1000 timmars shopping på Ullared (som här får symboliskt representera shoppingeldoradot) eller en timmes omhändertagande i veckan av din odödliga själ? Svaret blir aldrig att shopping är vad vi behöver för att utvecklas som människor. Fast det är ju kul och en skön flykt från en många gånger jobbig, stressig och malande grå vardag.
Många är ju de som avskyr att vara med sin partner på shoppingäventyr. Olidligt och tråkigt kan man se att en del män tycker att det är i dessa myriader av klädesbutiker där de står och stampar medan hustrun provar och provar och uppfordrande frågar om de nya kläderna gör henne rättvisa. På samma sätt som man kan se män djupt försjunkna framför något nytt kombinationsverktyg på exempelvis Biltema allt medan barnen och frun för länge sedan tröttnat. Givetvis finns allt här emellan och det finns män, som till exempel jag, som älskar att handla kläder åt sin fru och som aldrig tröttnar att gå i klädesbutiker för damkläder och givetvis mängder med tjejer som går loss i teknikbutiker men själva poängen är ju rätt klar.

Shopping förströr dig och kan försköna ditt liv men den kan aldrig göra dig rik och svara på dina frågor om vad som är meningen med mitt liv, varifrån kommer jag och vart är jag på väg? Som besvärjare av dödsångest är shopping ett värdelöst verktyg som snarare håller dig på ytan då du i stället borde besöka dina djup. Som gör dig fattig istället för rik och som binder dig vid prylar istället för att frigöra dig till den människa du borde vara och hindrar dig att ställa de rätta frågorna och söka de svar som leder mot ljuset.

Det är i ljuset som du kan se ditt liv. Bara sanningen kan göra dig fri! Detta behöver vi som får ett någorlunda, som vi uppfattar det naturligt långt liv, komma till insikt om. Det är detta ljus som kan skänka frid och lätthet på en dödsbädd allt medan prylarna går i containern eller snabbt skänks bort av barnen till myrorna eller röda korset eftersom ingen plats finns för några ärvda i deras hem. Det är redan fullt!

Det är på tiden att avliva myten om den moderna människan! Vi är inte så moderna som vi vill inbilla oss. Visserligen har vi på ytan lyckas modernisera oss över gränsen till ett främlingskap till livet och jorden som föder oss och som sluter oss i sitt sköte den dagen vi slutar att andas. Döden låter sig inte moderniseras! Det är samma absoluta port då som nu och de viktigaste delarna av livet, det som gör oss sant mänskliga, har heller inte ändrat sig. De som i sannaning flödar ur djupet hos en människa inifrån och ut saknar kön, nationalitet, kultur eller allt annat som annars splittrar oss. Det som ytans tyranni tvingar in oss i där vulgärkommersialismens lakejer försöker inbilla oss att vi skall ta den breda, snabba och plana vägen. Där hastigheten är hög, ytan blank och livet är en ständig lycka.

Dessa lögnens lakejer som vill inbilla våra barn och oss att mänsklig mognad och livsvisdom kan lagas till på två minuter i en mikrovågsugn. Det är och förblir fel! Livet är ingen lekstuga även om där finns gott om utrymme till lek, smek och mycken lycka. Vi kan inte kontrollera det vi inte äger och ingen människa äger sitt eget liv!

Änkan framför mig blev hastigt och brutalt påmind om saken och plötsligt medveten om att allt planerande gällde något som de egentligen inte ägde. Nämligen livet självt. Många är de förförelsekonsulter som vill få oss att tro att vi äger våra liv men de far med osanning! Många kommer inte ens till denna del av synligheten utan får vända om redan innan de föds. Hur mycket svårare är det inte för oss att som vuxna och medvetna människor lära oss att leva i samklang med naturen och lära oss att släppa taget när den stunden kommer?

Men vad äger vi då? Jo vi äger den gudomliga och okränkbara rätten att förvalta våra liv. Att i varje nu skapa ett eko i evigheten att under livet vara goda förvaltare över allt skapat. Hur du förvaltar ditt liv är hörnstenen i existensens evighetsbygge! Därför har inte en generation rätt att föröda och förbruka resurser genom skövling och rov för en annan! Det mesta av vår andliga litteratur handlar om konsten att vara goda förvaltare. Jesus som kom till oss som lärare undervisade systematiskt om detta. Här har inget ändrat sig. Förvaltar vi bra och tar ansvar utvecklas det. Gör vi det inte går det åt andra hållet.

Vi borde satsa mer på vårt eget "hus" våra egna inre rum och se till att de är de finaste tänkbara. Så kan ljuset inspirera andra och visa vägen när det emellanåt mörknar. Vi bör komma ihåg att vi först och främst är ljusets barn och inte något annat. Om framtiden veta vi inget, det mesta är tro! Den enda sanna vetenskapen är efterklokheten. Tillåt dig själv att se dig omkring i dina inre rum och börja lite dag för dag vänja dig vid att se inåt så kommer det andra att gå mycket lättare. Att leva med full respekt för livets nu är att leva med full respekt för döden vars förvaltarskap ingen kan ifrågasätta. Där går den helt säkra gränsen för människan fria vilja. Tur är väl det.

Vad sägs nu om lite dessert efter denna mustiga huvudrätt?

Ingefärspäron med saffransgrädde

Köp päron eller ändå bättre använd dina egna svenska gråpäron eller vad du har. Med fördel kan du göra denna dessert några dagar innan så att de får dra till sig lagen. Både smidigt och temposänkande när gästerna väl kommit. De håller minst en vecka till tio dagar i kylskåpet eller på kallverandan. Kan även frysas i sitt spad. Skala päronen ex. sex stycken men spara lite under stjälken och själva stjälken. Skär av "päronstjärten" så att de kan stå för sig själva.

Gör en sockerlag på en liter vatten, en vaniljstång, tre dl socker, två dl råsocker. Lös sockret och låt koka i några minuter. Tvätta och skiva en citron eller två och skal en fyra, fem centimeter färsk ingefära. När lagen "klarnat" ställ i päronen och lägg i en kanelstång, riv i ingefäran och lägg i citronskivorna. Koka upp och sjud sedan päronen tills de är mjuka ca 20 minuter. Inte för länge så att de går sönder. Skvätta gärna i ett gott sött vitt vin om du har en skvätt över. Ställ ut kastrullen och låt frukten svalna i sin lag.

När det är dags ställ ett päron på en tallrik, sleva upp vispad grädde smaksatt med saffranssirap. Ringla gärna lite över grädden. Har man inte saffranssirap kan man smaksätta grädden med lite vaniljsocker och smula i lite saffran efter smak. Givetvis kan man ta vaniljglass eller annat som man gillar.

På ett smidigt sätt kan man då helt ostressad servera en god, nyttig och livgivande efterrätt.  Ingefära anses ju ha både konserverande och renande egenskaper. Vilket du behöver får du avgöra själv.

Smaklig måltid önskar eder UFFE

5 kommentarer:

  1. Svar
    1. Tack Björn för ditt deltagande. Tycker du att detta är en moralisk betraktelse eller en reflektion över samtiden?

      Radera
  2. Har du änkans tillstånd att berätta hennes historia såhär, som introduktion till en liten moralisk betraktelse?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den som är feg och illa ute är snarare anonym som moraliserar istället för att ta till sig poängen! Detta är vad som kunde kallas en salighetsfråga att sila mygg men svälja kameler! Suck! Givetvis vet jag vad jag gör. Vet du?

      Radera
    2. Dessutom handlar det inte om en änka i synnerhet utan om erfarenheter i allmänhet men det framgår ju av sammanhanget om man nu vill se detta.

      Radera