söndag 17 juni 2012

Den myndiga myndigheten med skruvad tryfflerad pasta och Bourgogne

Som rektor, fast jag nu jobbar som kyrkoherde i Roslagen där jag är född, undrar jag i bland över myndigheten SKOLVERKET.

Tage Danielssons ord kommer för mig "de enda som är myndiga är myndigheterna" Jag satt häromkvällen mitt emot en nybliven gymnasierektor på en middag. Hon sa ungefär så här: "Tänk vilket kaos det är på Skolverket. De vet ingenting om hur den nya gymnasiereformen kommer att falla ut. Kompetensen gällande betygsättningen är lika med noll och hur det skall bli för de ungdomar som väljer universitetsstudier utifrån sina betyg har de inte en susning om. Vad jag än ringer om så svarar de att de inte vet eller att det är oklart." Hon är inte ensam om den uppfattningen. Den delas av många på alla stadier i vårt skolsystem.

När jag jobbade som rektor fanns fortfarande "Myndigheten för Skolutveckling". Det var en del av Skolverket som sysslade med utveckling av verksamheten. Det var en tid när man fortfarande trodde på sin egen och skolans verksamhet och att det gick att utveckla denna verksamhet som en samhällsnyttig vital del för framtiden. Givetvis är denna ett minne blott som så mycket annat i vår visionslösa och fantasilösa kamerala tid. För under alliansstyret har SKOLVERKET som kontrollmyndighet istället utvecklats. Kontroll prioriteras före utveckling. Likriktning istället för mångfald. Myndighetsutövning i stället för dialog. Paragrafer och bestämmelser istället för kreativitet och innovation. Detta på bekostnad av rektors, lärares och elevers arbetsdag i skolan. Ja, jag sätter detta mot varandra då resultaten i vår skola pekar i denna riktning. De som skall kontrollera vet uppenbarligen inte riktigt vad som skall kontrolleras eftersom färdriktningen är oklar. Värre är att myndigheten inte vet hur problemen skall avhjälpas annat än med vitesföreläggande, peka med hela handen och hot om dumstrut för de huvudhen (huvudmän) som bedriver skolverksamhet!

I den senaste årliga debatten om skolavslutningar i våra kyrkor har dock Skolverkets tjänstemän som vanligt varit flitigt aktiva. Om samma nit använts på att klara uppdraget att utfärda de utlovade lärarlegitimationerna, som ju ändå ligger inom kompetensområdet, hade de säkert kommit mycket längre än vad som nu är fallet. Som både präst och rektor funderar jag över de uppenbara kunskapsluckor som verkar finnas hos skolverkets tjänstemän. Denna avsaknad av känsla för vanligt folks sätt att se livet, andliga behov, barnens vardag och familjers behov av fest, högtid och gemenskap är monumental. Bristen på förståelse från skolverkets sida för människors längtan efter att känna sammanhang, långt över generations- och kulturgränser är uppenbar.  Denna brist på känsla och insikt i andliga frågor är nog ett naturligt och utmärkande drag för ett statligt verk där förnuft, vetenskaplighet och logik kommer långt före den lilla vanliga människan och hennes enkla behov av sådant man kan känna i ett kyrkorum som byggts och förvaltats av generationer, far och morföräldrar som gått före, haft sina skolavslutningar i heligt rum och nu vilar utanför kyrkans väggar sedan länge. Där kan man tala om ett oerhört stort sammanhang mellan synlighet och osynlighet. Givetvis ligger detta utanför Skolverkets fattningsförmåga för utanför deras väggar ligger ingenting annat begravt än misslyckade reformer i massgravar som ständigt fylls på val efter val.

Det är bara myndiga myndigheter som kan bära sig åt på detta sätt. Min morfar sa till mig när jag var barn: "Ulf, en trappa kan man bara bygga nerifrån och upp, aldrig uppifrån och ner" Myndigheten borde ha lärt sig efter den misslyckade läroplansimplementering Lpo 94. Fortfarande kallas den "den nya läroplanen" och följs i regel lika mycket som hastighetsskyltarna på gatan utanför Skolverkets väggar i huvudstaden. Denna läroplan påbjöds uppifrån och förankrades aldrig ordentligt i lärares vardag och landade heller aldrig i skolan. När jag började som rektor 2003 var mitt huvuduppdrag att bedriva skolutveckling för att försöka genomföra denna läroplan. Då fanns myndigheten för skolutveckling och en pragmatisk hållning till omställningen av en skola som fortfarande levererade verksamhet till bondesamhället, som inte längre fanns, för att nå det samtida IT- och kunskaps samhället. Detta var helt nödvändigt och vi var på väg, sedan kom "på stället halt och helt om", givetvis uppifrån. Nu går färden åt ett helt annat håll. Vilken väg går då kyrkan som ofta tros vara en toppstyrd organisation byggd på förbud och moralism?

Jo, sedan staten och hon gick skilda vägar 2000 händer något som hör framtiden till. Kyrkan utvecklas in i framtiden genom den lokala församlingen med församlingsbons behov i centrum, det lokala styret har ansvaret och dialogen äger rum där människor är. Därför sker det också en fantastisk utveckling och församlingen tar tag i de behov som församlingsborna uttrycker. Vår församling Häverö-Edebo-Singö  startar nu till hösten, för att ta ett exempel, en förskola med nattis. Detta är ett beslut som vuxit fram i dialog med församlingens invånare underifrån. Det har inte kommit uppifrån. Att Svenska Kyrkan står som avnämare ses som tecken på kvalité och jag ser att folk frågar efter Kyrkans ledarskap därför att det finns ett förtroende för den lokala församlingen. Vanliga mammor och pappor är trötta på riskkapitalister, företag och kommuner som använder deras barn som brickor i ett monopolspel där pengen och inte barnen är i centrum. Där är Svenska Kyrkan mycket trovärdig till skillnad från de flesta andra aktörer!

Under mina år som rektor hade vi i min skola ett utmärkt förhållande till kyrkan. Givetvis berodde det till stor del på att vi kunde varandras uppdrag och hade en utomordentligt god dialog med barn och föräldrar, goda relationer med stor respekt för varandras situation. De allra flesta var ju dessutom församlingsbor. Föräldrarna till de muslimska barnen och till de barn med buddistisk bakgrund som fanns med i sammanhanget uttryckte stor förtjusning inför skolavslutningen i kyrkan, och nu citerar jag en muslimsk pappa, "så bra att mina barn får se att även svenska barn har något som påminner om ett andligt liv och respekt för Gud". Jag har aldrig haft några som helst problem med dialogen med föräldrar till barn med annan religiös bakgrund än den kristna. De har bara varit problem med okunniga, bortskämda och möjligen generade svenska människor som tror att kyrkans verksamhet av i dag är att likställa med den likriktade makt och myndighetsutövande kyrka som tog form under Gustav Wasas tid. Där verksamheten inte har utvecklats och att argumenten om korstågen från medeltiden fortfarande är relevanta!?

Jag påstår att medan Svenska Kyrkan utvecklats och utvecklas till en modern multikulturell passagerarkryssare där mångfald och respekt för hela människans behov så har skolverket snarare återgått till att bli en likriktad pansarkryssare som har mer att göra med 1800-talets kontrollerande uppsyningsmannakultur byggd på patrialkal maktutövning! En kultur där allt skall byggas uppifrån och ner med maktspråk i stället för dialog. Hur modernt är det framgångskonceptet? Ett koncept där människan (lärare, föräldrar och elever) inte ses som självständigt tänkande och inte betros med ansvar för sig själva, sin undervisning och framtida liv utan måste kontrolleras på de mest häpnadsväckande och omoderna sätt.

Det är likriktning med maktutövning som prioriteras i stället för mångfald och dialog. Vi har fått en barn- och elevsyn där våra barn numera är kostnadsställen i de kommunala budgetarna och där det inte längre är de "närabarnprofessionella" som avgör vad som är bäst för barnen utan kommunens ekonomer. Detta gör och har gjort något allvarligt med människosynen i vårt land! Detta har i sanning satt hela skolskeppet på grund så att vi varken kommer fram eller bak. Är lösningen att likrikta mer? Återinföra realskolan med utantillkunskaper som levereras på en gammal hederlig hård studentexamen som sorterar bort de människor som inte håller måttet och som är på modet för stunden? Är det måhända att förbjuda prästen att välsigna barnen på skolavslutningen och ta ifrån människor det sammanhang som finns kvar i en många gånger obegriplig och snabbt snurrande värld?

I bland försöker vi som människor med avledande manövrar för att undgå upptäckt i det vi själva brister i. Jag menar att innan Skolverket lägger sig i Kyrkans verksamhet, på det mest okunniga och respektlösa sätt som nu sker, skall man visa att man kan klara sitt eget uppdrag! Min bedömning är att av de två storheterna Svenska Kyrkans multikulturella passagerarkryssare och Skolverkets likriktande slagskepp så kommer inte Skolverkets pansarkryssare överleva nästa val. Det är för dyrt och ineffektivt, dessutom efterfrågat av ingen. Det blir åter till varvet för ombyggnad! Skolverkets egna tjänstemän tror inte på sitt uppdrag, kommunerna är bara rädda för att Skolverket skall kosta dem pengar, lärarna och rektorer tror inte på Skolverket och eleverna skiter fullständigt i en auktoritet som de inte har någon som helst relation till.

Min slutsats är ungefär denna: utan tro kommer man inte in i framtiden. Tron finns inte på Skolverket men den finns i Kyrkan. Där finns en tro på en mänskligare framtid där barnen inte är kostnadsställen. Där farmor och mormor inte är kostnadsställen utan stora och värdefulla tillgångar. Där människor fritt skall kunna växa till sin potential och inre bestämmelse och utveckla sina gåvor med full rätt till sin andliga utveckling. Det är en utveckling jag ser och det är en utveckling som åter kan ge Sverige ett varmare mänskligare klimat där vi tror på en hoppfull och god framtid i solidaritet med varandra.


Efter dessa funderingar kanske en eteriskt doftande pastarätt kan fungera för såväl för kropp som själ. Tryffeldoften för tanken till myrran och det är en doft som hör andligheten till. Här serveras nu:


Tryfflerad pasta, med parmaskinka, trattkantareller och färskhyvlad tryffel med en kupa god Bourgogne till, välkomna till bords!






Ta fram vitlök, schalottenlök eller annan lök, selleri, parmaskinka eller rökt fläsk, pasta efter smak, torkade trattkantareller eller annan god svamp, vitt vin, buljong, grädde, parmesanost, smör, tryffelolja samt färsk tryffel 

Finhacka selleri och lök

Smula ner den torkade svampen i grädde, buljong och tryffelolja. låt det stå och dra en stund.

Fräs  den strimlade skinkan i olivolja till viss knaperhet. Fräs sedan med lök och selleri och tillsätt några klickar smör riv i en liten klyfta vitlök

Drick gärna en god Bourgogne till om du har gärna i bourgognekupor för att kunna rulla runt vinet ordentligt i glaset. Vinets bärkaraktär gifter sig väl med rättens mjuka aromer.

Ta fram tryffeln och tryffelhyvel

Tillsätt svampen och grädden i lök och skinkfräset. Låt puttra med lite vitt vin till krämig konsistens. Salta om det behövs och använd lite nymald vitpeppar

Under tiden har du kokat upp pastavatten och lägger nu i pastan för kokning. Stänk kärna i några doppar tryffelolja i vattnet.

Rosta bröd och skär toppen av en vitlöksklyfta. Dra sedan vitlöksklyftan över bröder och "bred" på vitlöken på båda sidor av rostbrödet. Töm av pastan och blanda ihop såsen med pastan. Hyvla över tryffel och parmesanost. Servera som den är ur pannan och låt dofterna föra dig till en högre rymd! Skölj ner med gott vin och du kommer att må underbart!


Ha en utomordentligt skön sommar önskar eder      Uffe med Timjanochteologi redaktionen:)

1 kommentar:

  1. Apropos din text ovan, har du läst mitt senaste blogginlägg och den debattartikel det kommenterar?

    http://bjornbengtsson.blogspot.se/2012/06/prioritering-av-matematik-kunskaper.html

    SvaraRadera