söndag 29 april 2012

Mandela, sammanhållandet och Indisk Curry i Afrika



Inledning:        

Gästbloggare Kristina och Anders Göranzon
Nelson Rolihlahla Mandela erbjöds frihet redan innan 1990. Men han valde att stanna i fångenskap. I sina memoarer: ”Den långa vägen till frihet” beskriver han sitt samtal med dåvarande premiärministern i december 1989:
Om regeringen inte hävde förbudet mot ANC så snart jag var ute ur fängelset så skulle det innebära att jag arbetade för en illegal organisation. ”Och då”, sade jag,” blir ni helt enkelt tvungen att arrestera mig igen när jag gått ut genom grindarna.”
Mandela valde att stanna i fångenskap i stället för att bli frisläppt. Samhället var viktigare än hans egen kortsiktiga bekvämlighet. Han visste att det inte finns någon quick fix när det gäller rättvisa i samhället. Det är en livsstil. Inte många av oss behöver betala det pris, som han fick betala med 27 år i fångenskap. Men i våra olika livssituationer och i vårt samhälle kan Mandela inte desto mindre fungera som en förebild.

1) Två slags ledarskap i Sydafrika och i övriga världen

Det sorgliga med många av de ledare som tagit över efter Mandela är att de verkar drivas av en annan grundprincip. Det finns ett begrepp i Sydafrika som kallas ”entitlement”. Ordet betyder egentligen rättighet men används i betydelsen att vissa makthavare ser sig berättigade till vissa fördelar. Det kan även gälla frihetskämpar, som exempelvis Jacob Zuma, som också satt inspärrad på Robben Island. Det blir lätt att misstänka att dessa frihetskämpar inte i första hand kämpat för sitt folks frihet utan för att öka sin egen makt.
Ofta ser vi på afrikanska ledare på detta sätt. Men hur är det med västerländska ledare? Med handen på hjärtat tvingas vi erkänna att det förekommer överallt. Visst finns det ledare som i första hand drivs av en idé – och inte främst av att stärka sin egen maktbas. Men så finns det andra ledare, som använder idén som ett medel att nå det egentliga målet: makt för egen vinning! Vi känner detta ledarskap från andra delar av världen men även i vår egen del av världen. Det kan gälla inom politiken, i näringslivet såväl som bland fackpampar. Eller i kyrkans korridorer.
Den ledare, som sätter gruppen före sin egen framgång och välbefinnande, får jobba hårdare. För oss är naturligtvis Jesus Kristus det främsta exemplet på detta ledarskap. Om tanken att sammanhållandet i samhället är viktigt, så finns det inga genvägar.

2) Internationell sammanhållning, bistånd och tron på en bättre värld

Särkilt kämpigt blir det när vi ser samhället som något större än den egna nationalstaten eller något större än EU. Om vi orkar tänka på världssamfundet som ett samhälle. Som måste hållas samman. Då blir det viktigt att kämpa för rättvis handel och inte bara beroendeframkallande bistånd. Ali Mufuruki (affärsman i Tanzania) intervjuades av Rapport tidigare i år och han är starkt kritisk till det svenska biståndet. http://svtplay.se/v/2740991/jag_har_lange_motsatt_mig_bistand_i_alla_former
Bistånd och katastrofhjälp kan ibland fylla en viktig funktion. Det finns dock anledning att fundera över hur vårt givande förhåller sig till vårt dåliga samvete. Det är skillnad på att döva sitt dåliga samvete och att ha samvetet som en positiv drivkraft. Man kan läsa kloka tankar om detta på Svenska kyrkans agera-blogg. http://blogg.svenskakyrkan.se/agera/2011/12/07/daligt-samvete/ Det är klart att det ofta är helt rätt att ge. Bara man vet varför.
Samtidigt är det viktigt att jobba långsiktigt. Människor i syd säger: ”We want trade, not aid!” Fair trade http://www.fairtrade.se/ finns som ett möjligt alternativ. Även om det ibland är dyrare.
Så kan man även låna ut sina pengar till projekt i syd i stället för att stötta en västerländsk storbank. Det finns olika alternativ. Oikocredit http://www.oikocredit.org/se/varldens-basta-investering  är ett.
My C4 http://www.myc4.com/ är ett annat. Det är inte enkelt. Risken att göra fel finns helt klart men alternativet, att inte göra något alls, är sämre.

3) De arbetslösa – vår tids enda högre idé

Men om hela världen är ett samhälle, som vi behöver hålla ihop, så är vårt eget samhälle i lika stor utsträckning i behov av sammanhållning. Det är så lätt att spela ut olika grupper mot varandra. Det är också lätt att beskriva vissa grupper som mer i behov av hjälp än andra. I sin bok: ”På ett litet men vilar ett helt millennium: andliga tal & privatfilosofisk mottagning” beskriver Bengt Pohjanen de arbetslösa som ”vår tids enda högre idé”. De arbetslösa finns, för att hålla inflationen nere. Kan det vara så cyniskt inrättat, att det behövs en grupp, som fungerar som en slags buffert? Skulle det inte gå att tänka sig ett samhälle, där vi delar på arbetsuppgifterna så att fler fick del av den gemensamma kakan? Gruppen arbetslösa kan lätt bytas ut mot långtidssjukskrivna eller någon annan grupp som beskrivs som behövande och inte som en resurs.
Olika regeringar skyfflar runt de arbetslösa i olika åtgärder och risken att bli utförsäkrad finns oavsett vem som styr i Rosenbad. Varför? För att större delen av folket är mer intresserade av att hålla nere sin egen skatt än att bygga ett samhälle, där så många som möjligt får vara med.
Därför smyger sig också oron över alltför stor invandring in i allt fler sammanhang. Men kanske blir det paradoxalt nog så att ett främlingsfientligt Europa tvingas bli mer öppet för människor från andra delar av världen, för att det kommer att vara brist på arbetskraft i vissa sektorer. Frågan är då vilka jobb som dessa nykomna i Europa erbjuds. I dagens Sverige samlas papperslösa flyktingar på storstädernas bakgator i tidiga morgontimmar, för att erbjudas lågbetalda arbeten, som varken facken eller media vill kännas vid. De städar byggarbetsplatser och tar sig an arbetsuppgifter, som resten av oss inte vill ta i med tång. Anställningstrygghet och arbetsmiljö har ingen ens hört talas om. Att detta får förekomma görs möjligt av majoritetens ovilja mot det öppna samhället.


Avslutning:      

Samhället är ingen enkel företeelse. Sammanhållandet har ett pris. Det går aldrig om vi inte vill göra avkall på vår egen privata bekvämlighet eller vinningslystnad. Är detta ett skäl att dra sig tillbaka in i sitt privata skal och ägna sig åt sig själv? Nej, då går vi också miste om samhällets och sammanhållandets alla positiva sidor.

Samhället när det är som bäst är som en mustig Curry. Curry, som kan beteckna en kryddblandning eller en asiatisk maträtt. Väljer vi att beskriva det som en kryddblandning fungerar det som en bra bild för ett samhälle: ett antal sinsemellan olika kryddor blandas. Deras respektive särart bildar en helhet, som skapar nya smaksensationer.

Vågar Du se samhället som en härlig, mustig mix av olika kryddstarka ingredienser, där Du är en? Vågar Du tänka, att Du får hålla tillbaka Dina egna, individuella behov en smula, för att mångfalden ska komma fram? I så fall kommer Du att bidra till en upplevelse utöver det vanliga. Ett samhälle, där helheten blir mer än summan av delarna. Där något nytt uppstår. Vi har varit med om detta. Därför kan vi kalla något så asiatisk och indisk som en curry för en Sydafrikansk maträtt.





Sydafrikansk curry

Ingredienser:

1 kg grytkött, skuret i bitar (lamm, nöt, fläsk eller kyckling. Man kan även ha fisk, men då tillsätts det senare i processen)
5 msk olja
1 skivad gul lök

2 kanelstänger
3 hela nejlikor
3 lagerblad
1-3 msk normalstark masala
1 tsk färsk, riven ingefära
1 tsk krossad vitlök
4 curry leaves
1 msk tomatpuré
½ msk salt
2,5 dl vatten
3-4 fast potatisar i bitar
Vi väljer ekologiskt närproducerat nötkött från trakten




Värm upp oljan i en gryta. Lägg i den skivade löken, kanelstängerna, nejlikorna och de hela lagerbladen. Tillsätt masalan. När löken är lätt brynt, tillsätts köttet, skuret i bitar. Blanda allt ordentligt, så att kryddorna tränger in i köttet. Bryn köttet ca: 5 minuter. Det ska vara relativt hög värme. Tillsätt ingefära, vitlök, curry leaves och tomatpuré. Låt allt puttra ihop under fortsatt hög värme ett par minuter.

Kocken sjunker in i de fantastiska dofterna och drömmer sig tillbaka till Sydafrika

Sänk värmen och tillsätt salt. Låt det långsamt sjuda tills den mesta vätskan försvunnit och anrättningen ”geggat ihop sig”. Ungefär 10 minuter. Tillsätt vatten och låt sjuda vidare i 15-20 minuter. När köttet nästan är färdigt tillsätts potatisbitarna och koka ytterligare tills köttet är klart. Vattnet ska då ha decimerats och potatisen blivit mosig.
Mot kvällen går tanken ut över vår nejd och kocken beundrar den vackra solnedgången och undrar vad vår Herre Egentligen tänker om sin skapelse????