fredag 13 december 2013

Den omoderna döden och ett litet glas limoncello

Jag mötte en kvinna i samband med en begravning. Det var en modern medelålders kvinna från huvudstaden. Jag kunde märka att staden dess omgivningar och puls, långt borta från naturens underliggande melodi, var hennes livssammanhang. Hon var, som jag uppfattade det, välutbildad, välsituerad och mycket välklädd. Ett välsignat och mycket välvårdat, för att inte säga vackert yttre, strök ytterligare under att hon var van att ta plats och tala för sig. Jag blev därför inte helt förvånad när hon kom mot mig efter begravningen med bestämda steg, påkallade min uppmärksamhet, spände ögonen i mig och sa: "kyrkoherden är inte döden ändå rysligt omodern?!"
Det är inte en fråga eller ett påstående som jag mött varje dag på jobbet. Under 20 års tid har jag mött tusentals människor i samband med sorg, begravningar och urnnedsättningar. Aldrig har jag stött på denna fråga: "är inte döden omodern?" Frågan är, tycker jag, väldigt intressant till sin natur och jag har funderat rätt mycket kring den. Vad skulle en modern död bestå i? Vad är ett modernt liv? Eller menade hon snarare att vi borde avskaffat döden nu med all vår vetenskap och akademiska landvinningar så vi sluppit denna hygienfaktor och oförskämdhet som vi inte rår på: att vi alla skall dö!

Hur förhåller sig döden egentligen till livet? Vi vet att döden markerar slutet på det fysiska liv som uppstår i samband med att ägget befruktas och celldelning äger rum. Vi vet inte om det själsliga livet uppstår då eller om det kommer till senare eller om det finns innan själva befruktningen och tar sin boning i oss när grundstrukturerna är klara. Vi tror en mängd olika saker men vi VET faktiskt inte! Eftersom vi inte vet öppnas fältet för mängder av spekulationer, vidskepelse, humbug och tro både inom de vetenskaplig som de teologiska fakulteterna såväl inom den "folktro" som alltid funnits och alltjämt finns.

Kyrkan har sin ståndpunkt men eftersom vi har olika kyrkliga traditioner så skiftar svaren beroende på var du befinner sig i världen och i vilken tid svaret bestämts. Andra religioner som buddism och hinduism ger sina modeller. Ateisterna ger sin eftersom ateism på samma sätt är en tro och inget annat. Det finns en modern myt att vetenskapen skulle vara befriat från allt vad tro heter. Så är inte fallet! Den går snarare ut på att försöka leda i bevis det som man tror är sant och reda ut hur det egentligen förhåller sig i verkligheten. Ofta blir det inte som man trodde utan verkligheten visar sig än mer komplicerad och övermåttan underbar i sin natur. Man trodde fel från början! Man kunde säga att tron är sökarljuset och att vetenskapen är glasögonen i försöken att finna sanningen om tillvaron, livet och dess förutsättningar. Det vill säga att tro och vetenskap är i sig verktyg och medel och inte målet i sig. Det är en av anledningarna till att jag aldrig kunnat se konflikten mellan tro och vetenskap. De ligger ju båda i samma verktygslåda. Den stora utmaningen är ju att veta när man skall använda vilket verktyg!

Att veta när man skall veta saker och veta när man skall tro är för mig en viktig fråga! Det handlar mer om tajming än vad man skulle kunna tänka. En sak är dock klar bladar man ihop detta med tro och vetande och tajmar fel dessutom kan man få ett rent helvete! Jag tänker i mitt stilla sinne då och då att det är dags att avsluta den religionsstrid som funnit de senaste århundraden den mellan tro och vetenskap och i stället använda dessa olika kompetenser tillsammans. Min tro är att mänskligheten skulle vinna på det!

Vad är då ett modernt liv? På den frågan är nog svaren helt beroende på vem du frågar, vilken ålder den personen har och i vilket sammanhang hen lever. I vårt samhälle har väl vi närmast försökt att modernisera både liv och död genom att göra samma sak. Nämligen att se till att de äger rum på för ändamålet anpassade institutioner födelse på sin och döden på sin. Det vi nu vet är att födelse på BB är en mycket viktig och lyckad satsning för att minska dödligheten hos både mödrar och barn. Sverige är ledande i världen när det gäller detta och många är de liv som räddats i dessa sammanhang genom åren. 

Men hur är det med den andra änden av livstråden? Där har det inte gått lika bra. Jag skulle vilja påstå att där har vårt land totalt misslyckats med hanteringen av sina döda och skapat en klyfta mellan liv och död som inte är naturlig. Döden har blivit en hygienfaktor lyft ur sina rätta sammanhang och därmed har den blivit för människor som lever idag något onaturligt, något omodernt. Osäkerheten ökar dessutom beroende på att dagens moderna människa saknar delvis eller helt kunskaper om döden och kan därför inte hantera processerna kring livets slut och använda de verktyg som faktiskt finns. Vem vet i dag att man kan tillkalla församlingens präster och eller diakoner som med sina kompetenser kan hjälpa till med livets slutskede och ge stöd till anhöriga. Det är dessutom gratis!

Jag minns ett tillfälle då jag var i ett sammanhang och hade min prästskjorta på. Plötsligt kom där fram en man med en mycket bister uppsyn. Det syntes på lång väg att han ogillade att jag fanns där eller snarare ogillade den symbol som jag bar. Han ställde sig mittemot mig och sa med bestämd ton: - Präster, det är bara parasiter och gör ingen nytta alls!
Jag mötte hans blick och hörde mig själv säga: 
- Var är du född? 
Han såg förvånat på mig och svarade, med en viss eftertänksamhet i blicken: 
- På BB i Uppsala var det nog, hur så?
Jag frågade vidare:
- Var det någon där och hjälpte dig till världen? 
Mannen svarade, lätt dröjande med orden
- Tja det var nog barnmorskor där, skulle jag tro.
Jag svarade: 
- Ah, det tror du....uppenbarligen fick du god hjälp att komma till den här världen eftersom du står här just nu! 
Jag fortsatte:
- Jag kan lova dig att de människor jag hjälpt att dö och komma till nästa värld inte uppfattat mig som en onödig parasit! Snarare som en barnmorska fast tvärtom och de anhörigas tacksamhet har varit mycket tydlig. Vi förvaltar kunskaper och traditioner som präster i kyrkans tjänst inom ett livsviktigt område nämligen döden och konsten att dö. Kunskaper som är helt nödvändiga men oftast bortglömda av det moderna samhället. Det hjälper människor vidare och skänker större sammanhang än vad de först kanske tänkt sig.
Mannen stod kvar under tystnad höjde åter sin blick och våra ögon möttes. Han sa med en varmare röst: 
- Det är nog sant. Jag har nog aldrig tänkt på det på det viset. 
Han fortsatte lite dröjande:
- Jag hade nog kanske inte tänkt igenom saken ordentligt! Bra bild det där med barnmorskor. Det skall jag tänka på. 
Mannen vände på klacken och gick sin väg.
Varför han var så arg till en början vet jag inte. Jag gissar att han haft otur i sina möten med kyrkliga representanter eller varit utsatt för någon form av förminskning under skenet av andlighet. Jag vet inte men jag minns att han gick i väg med lite lättare steg än när han kom och ställde sig framför mig.

Är då döden omodern eller inte? mitt svar på den frågan är nog att den är lika naturlig till sitt väsen som den alltid har varit. Det är vi människor som under tidens gång blivit allt mer onaturliga. Det är antagligen därför döden är så himla jobbig för den omättliga människan. Den är en absolut gräns som vi inte rår på! Relationen till döden springer fram ur andra sammanhang än de kliniska, tekniska, ekonomiska eller för den delen akademiska sammanhangen. Den springer fram djupast sätt ur livet självt och visheten är den struktur som bär den.

Vishet är en tilltagande bristvara i vårt moderna samhälle idag. Utan vishet blir samhället just kallt, hårt och omänskligt! Öppna ögonen och se efter själv. Var finns visheten och vem bryr sig om den? Trots att bibeln säger att visheten är det kostbaraste och dyraste av allt som finns under solen har den ingen prioritet i vårt samhälle. Här finns orsakerna till varför det ser ut som det gör och förklarar varför vi så ofta tar fel vägar med omänskliga konsekvenser som följd. Det märks även inom kyrkans väggar där allt som oftast de som tagit till sig makten inte längre kan skilja på sin egen vilja och Guds vilja. Då blir det även svårt för normalhedliga syndare, dit jag räknar mig själv, att göra det!

Döden är den sista utposten och garanten för livet självt. Ett sökarljus som ständigt påminner oss om vikten av vishet och nödvändigheten om att leva i samklang med naturen. Den påminner oss om att evigheten finns i oss och att vi är en del av den. Att vi blott och bart är resande från osynligheten genom synligheten på väg in i evigheten. Du vet inte om du kommer att vakna upp nästa morgon. Du tror det men VET inte. Det är någon annan som tycks äga upphovsrätten till livet och vi kan inte piratkopiera det. Det kan kännas frustrerande men vi verkar inte äga våra egna liv. Det man inte äger kan man inte heller kontrollera. Men vad äger vi då? Jo vi har fått den gudomliga rätten, den okränkbara rätten att förvalta livet och göra något storartat av den gåvan helst tillsammans med och för andra. Då kan vi antagligen dö i frid fullt levande.


Detta ämne väcker fler frågor än vad det finns svar tycks det. Jag kommer att fortsätta med dessa reflektioner kring döden och vårt förhållande till livet framöver. Men för det behövs lång tid och långsamma processer. Därför kan det vara gott att skapa sin egen limoncello som hjälper en att konservera sensommarens dofter och smaker och får själen att pirra till av glädje. Men först en liten annan värmande rätt på livets matbord.

I vinterkylan och runt matbordets värmande gemenskap ( om nu livet är som det borde) behövs även musik,konst och kultur för frusna själar. Jag kan rekommendera Evert Taube som möter Mozart, Bach, Brahms, Händel och Vivaldi i Mästarnas Musikaliska Möte. Denna CD är skapad dels för att bekämpa barnfattigdomen i vårt land men även för att sprida tidlös konst och kultur för den moderna människan i cyberrymden. Vi hoppas att denna underbara musik skall tränga fram och nå in i stressade själar som många gånger i allt för hög hastighet far fram i livet och riskerar att förlora perspektiv och mål. Du hittar mer information om projektet och kan bidra genom att beställa Cd:n på  http://www.svenskakyrkan.se/havero-edebo-singo Välkomna till oss:)

Här kommer nu den konserverade solen mitt i vintern och kylan. Varsegod att tina:)



Uffes limoncello:

Tvätta citronerna mycket nog med diskmedel i varmt diskvatten.
Skrubba med borste så att du får dem ordentligt rena. 
Skölj och torka ordentligt


Använd sprit av högre alkoholhalt i processen gärna runt 50%.
 Det späds senare med vatten. Detta är för att på ett kraftfullare sätt
dra ur smakämnena i citronskalen.
Blanda en liter sprit med 8 dl strösocker.


Rör om så att det löser sig riktigt ordentligt

Tillsätt skalen av 12 citroner. OBS undvik att få med det
vita under skalen då detta tillför bitterämnen.

Ställ svalt i 14 dagar under plastfilm.

Ta fram rör om och ta fram väl rengjorda snygga flaskor.

Tappa upp. Det gör inget om några skal följer med ner i flaskan.
Det kan vara dekorativt.

När limoncellon är upptappad så kan den med fördel stå till sig.
Hur länge? Så länge du kan motstå den. Serveras väl kyld.

Lägg skalen på bakplåtspapper i en plåt. Torka dem ordentligt i ugnen.
Gärna varmluft. När de är helt torkade kan de med fördel användas
i desserter, som bas i egen citronpeppar, så slipper du en massa tillsatser, och som
dekoration.



lördag 7 december 2013

Den "polaris"erade julen med kyrkoherdens JULSMUL

Vår dröm om julen och vårt sätt att ritualisera den, för att den skall bli så perfekt som möjligt, får mig att inse hur nära längtan och ursprung ligger. De allra flesta vittnar om att det är nästintill otänkbart att ändra på traditionerna kring jul, julfirandet och den BÄSTA julen för just mig. Som präst möter jag detta i en verksamhet som verkligen är baserad på starka traditioner och ritualer kring advent och julfirande runt om i vårt avlånga land. Man kunde säga att de är TANKEKONSTRUKTIONEr riktigt starka sådana men ofta inte så gamla som vi tror.
Visserligen har jag, genom livet, noterat att skillnader förekommer beroende på var man är i Sverige eller världen under denna tid. De lokala traditionerna kan skifta precis som maten och vad som anses vara det viktigaste på julbordet. Den andliga menyn och den lekamliga kan alltså skifta från plats till plats men under ligger uppenbarligen något som är betydlig mer betydelsefullt. Något som pekar ut att traditionerna är till för människan och inte människan för traditionerna!

Geografin påverkar men även tid. Vi är inte så snabba i vårt sätt att ändra eller utveckla våra traditioner generellt sett. Det märks inte minst i kyrkans verksamhet. Där kan det till och med vara så att människor mer eller mindre flyr in inom kyrkans hank och stör för att slippa ett många gånger obegripligt samhälle som ständigt förändras och aldrig upphör att ställa nya krav på mig. Svenska kyrkan kan upplevas som en skyddande och motverkande faktor i en orolig samtid. En slags fristad och det är inte för inte att kyrkor har byggts som just försvarsanläggningar i en annan tid då vi hade att annat samhälle. Nu behöver vi inte så mycket skydd mot yttre fienden som mot den inre!

Ser man över tid med ett visst perspektiv så ändrar sig saker och ting mer än man tror. Vem kunde på slutet av 1800 talet tro att TV:n skulle få en sådan avgörande betydelse under 1900 talets senare del. Vem kunde förutse Internets betydelse och inverkan på oss de senaste 20 åren. Likaså har matinfluenserna ökat enormt de senaste 40 åren och därmed påverkat julfirandet på ett magnifikt sätt. Exemplen är väldigt många men sammanfattningsvis skulle jag tro att teknikutvecklingen tillsammans med P-pillret är de största maktförskjutande faktorerna under sent 1800 tal och framåt i modern historia. Men under detta ligger fortfarande värderingarna traditionellt och ibland envist kvar.
Det lustiga är att vi kan uppfatta att vi gör precis som vi alltid har gjort och till och med vinnlägga oss om att få till det precis som det var när vi var barn. Men sanningen är nog ändå relativ. Små förändringar finns där hela tiden om inte så det faktum att vi inte längre är barn fast barnasinnet kanske finns där vitalt och glatt. De stora dramatiska förändringarna noterar vi och hanterar med de olika strategier som just jag använder för att klara förändring och framtid. Men det är inte de stora revolutionerande händelserna som är de viktigaste utan de små, små händelserna som sakta, nästan omärkligt, och säkert leder fram till ett paradigmskifte. De stora händelserna äger alltså rum tack vare oräkneliga små, små andra händelser som leder fram till något nytt. Det kan ju liknas vid alla celler som delas för att det så småningom skall födas fram ett nytt barn som sannerligen är en stor händelse och ett under i sig! Det är ju det som är julens underliggande mening.....

Problemet är att vi sällan tar oss tid att se dessa små förändringar som ständigt är pågående. Jag menar att utan spaning har man ingen aning! Det går att se vad som är på G i vårt samhälle idag och ungefär vad det kommer att leda till..... 

Ett ord att hänga upp detta på är just polarisering. Ordet betyder enligt Wikipedia: "Polarisering är en tendens i en konflikt då alla parter grupperar sig i två läger, och det är svårt att upprätthålla neutralitet." 

Det kan alltså betyda att grupper (människor) ställer sig mot varandra men det kan även gälla andra processer. Vad kan vi se att sker och har skett länge i vårt samhälle? Tja att de rikare har blivit rikare och de fattiga fattigare är en rätt tydlig sak. Men det uppstår även polarisering mellan de som är bildade och de människor som blir allt mer obildade. Diskrimineringen av praktiskt begåvade människor i skolsystemet är en annan faktor för att inte tala om den ständigt pågående polariseringen mellan könen. En av de värdegrundsdrivande faktorerna är polariseringen mellan de som inte har arbete och de som nästan jobbar sig halvt eller helt ihjäl. Denna faktor är underliggande, om än mycket tydlig för den enskilde, och  ger näring åt den kommande samhällsutvecklingen på många sätt.

Givetvis finns där ytterligare ålderspolariseringen att ta hänsyn till. Polariseringen mellan kvantitativ eller kvalitativ kristen tro tilltar även den allt mer. Den är kanske oviktig och saknar betydelse för den sekulariserade människan som inte har någon tid för vare sig himmel eller helvete. Dock kan det vara bra att minnas att vi nu lever i och av ett samhälle som evangeliet fått människor att bygga upp med budskap om fred, jämställdhet, nåd och försoning som ledord. Dessa ledord skapade ett annat klimat än den ekonomisering som i dag är förhärkande där människan är ett kostnadsställe som helst inte borde vara till allrahelst som sjuk, fattig eller gammal. Barnen skall vi ju inte tala om. De tar tid och kostar enorma pengar i våra kommunala budgetar. Kanske man inte tänker på men den finns där polariseringens mekanism för den som vill se. Det är skillnad att bekänna sig till traditionen om Gud eller Gud själv. Precis som det är skillnad på att bekänna sig till traditionen om hans son eller själva sonen.

Det mesta som ställer sig i vägen för oss människor för att nå ner på djupet är just vår enorma böjelse att tro på och tillbedjan av traditionerna i stället för det som borde vara föremålet för vår uppmärksamhet. "Jag längtar efter traditionen om kärleken men kärleken själv gör sig inte besvär". "Den hanteras bäst genom Internet så man slipper engagera sig på någon annans villkor än sina egna" Röst från det moderna Stockholm av idag.Att glömma det självklara är ofta lätt nämligen att: det finns i alla sammanhang gränser. Tillvaron är liksom uppbyggd så. Går man över gränsen vid fel tidpunkt eller i fel syfte slutar det illa. Gör man det vid rätt tidpunkt och i rätt syfte kan världen förändras och vindarna vända. "Det hände sig vid den tiden"....

Den nu framlidne Mandela är ett sådant exempel, Gandhi, Martin Luther King, Raoul Wallenberg, Muhammed, Moder Theresa och många andra likaså. Det verkar ofta vara så att plötsligen bryter den underliggande verkligheten igenom och under sker i vår värld genom "utvalda" personer. Vi andra är också utvalda i allt det vi gör. Kom noga ihåg det! Vi medverkar nämligen till att förutsättningar skapas för dessa "revor" i tid och rum där evigheten bryter igenom och historia skrivs, medvetandet och kunskaperna höjs. Där människor blir mer mänskliga och tror på en bättre värld och ett bättre liv i harmoni med skapelsen och kanske till och med med skaparen.

Tyvärr kan det ta motsatt riktning där det i stället för ljus tränger fram mörker. Ett mörker där stöveltramp och vapen, våld, död och tyranni tar över. Därför vänner är det viktigt vilka livsbeslut just du tar för alla är vi medansvariga i en större helhet som inte bara handla om val av produkter för att rädda det fysiska klimatet. Vi är också ansvariga för det andliga klimatet, för visdomen, medmänsklighet , rättvisa, frihet och kärleken i världen. Här finns ett klimathot som kanske är än värre utsatt men så sällan adresseras på den verkliga agendan.

Alla bilder är tagna av Ulrika Södrén informatör Svenska kyrkan

Sverige är idag inte ett kvalitativt kristet land! Däremot i många stycken ett traditionellt kristet land!  Visserligen numera ett mångkulturellt land tillskillnad mot hur det såg ut för 40 år sedan och bondesamhället finns inte mer. Nu har vi ett annat Sverige. Tyvärr är både Kyrkans, skolans och landstingens rötter fortfarande kvar i det gamla bondesamhället och fungerar i stort som inget hänt. Då var det bra men inte längre! Det är en bakomliggande djupare förklaring till varför det ser ut som som det gör i vårt land idag med vår oförmåga att klara vård, skola och omsorg. Det är förklaringen till varför människovärdet har devalverats och nästankärleken och solidariteten människor emellan kallnat i en sådan dramatisk takt att det måste rubriceras som en KLIMATKATASTROF. Den glömda klimatkatastrofen som ingen talar om som får Sverige att frysa inifrån och lämna vår yta under en allt tjockare polarisskorpa.

Allt går igen och människan är fantastisk i all sin nyfikenhet och förmåga till anpassning och utveckling. Det är ju det som fått oss att vara denna världens herrar och damer så länge nu. Lika oförståerligt och polariserande är människans förmåga att aldrig lära sig av historien. Detta är ett mysterium! Vi vet vad som händer genom historien när man ställer fattiga grupper mot varandra! Ändå gör vi det i dag och föder stöveltrampsreflexen i samhället ånyo. När jag växte upp stod fackföreningsrörelsen för solidaritet och hade en internationell hållning. Idag är samma grupper de största supportrarna för ett samhälle i motsatt riktning. Sveriges jobb åt infödda svenskar och stäng gränserna för arbetskrafts invandring. Sverigedemokraterna får ett allt starkare stöd av de som tidigare kanderade. Solidaritet åt alla!  Det är lite andra slagord nu än förr så säg inte att tiderna inte ändras.

Jag tror att vårt samhälle som fortfarande har ett kors på vår flagga, det är väl bara en tidsfråga innan det tas bort, ligger väldigt nära den ursprungliga tanken om oss människor där mångfald är det viktigaste inte likriktning, nyfikenheten, frihet i tanken med medskaparansvar för allt vad vi tar oss för med. Mångfaldens variation är den underliggande symfoni som hela tiden spelas under tidens gång. En del hör den, kanske inte förstår den, men hör den. Darwin hörde den men förstod inte, Hitler var döv! Hör och förstår du? Hör du som har öron säger Jesus lite då och då. Det betydde något då som nu skulle jag tro.

Lyssnar du du ordentligt under julnatten kan du kanske höra änglasången som sjunger till denna skapelsens symfoni de Gudomliga orden:
          
   "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt."

Kanske nu skulle vara gott med med något julsnask. Det hör ju jultraditionen till med julgodis. Här kommer nu Kyrkoherdens JULSMUL. Den kan ätas som glöggtilltugg, som godis eller som dessert.

God Jul önskar jag er alla vänner av god vilja och gott hjärta:)
Ulf 



JULSMULET lagade jag till på julmarknaden i Engströmspannan.
Men vanlig stekpanna på spisen går också bra!
Smält smör, slå på havregryn och rivenkokos samt mandel.
Rosta det hela en stund under omrörning. Låt mandlarna bli riktigt heta.
Slå på florsocker och russin.

Smula pepparkakor över det hela. Tillsätt sirap och sänk värmen.

Rör hela tiden eller Wooka om det ger dig en bättre bild. Sockret skall "knäcka"
sig men inte brännas. När doft och färg känns rätt och allt är riktigt varmt
tillsätt marsmarllows
När marsmallowsen är riktigt "panerade" med godiset i pannan och
mjuka på insidan servera. Serverar du som dessert kan grädde/ glass
vara gott eller varför inte fruktsallad. Låt lite florsocker snöa över
innan du serverar.

I detta fall valde jag bullformar då 300 portioner serverades till en
mycket lycklig och godissugen publik.
För att citera en lite pojke som utbrast "Gud vad gott"
Då log kyrkoherden:)

Recept för tio pers:
ca 50 g smör. Du kan även tillföra lite god olivolja.
4 dl havregryn
1 påse riven kokos
1 påse mandel. Du kan skålla den om du vill.
1 dl florsocker
2 dl russin
Pepparkakssmulor efter behag
5 mtsk ljus sirap
Marshmallows efter smak och färg.

Ät och din gom och själ kommer att ljuda av vällust och glädje!

God Jul önskar eder Ulf






onsdag 30 oktober 2013

"JAG HAR INTE TID" med en äkta 10 timmars Slow Cook i form av draget kött

Har du tid lille vän?
Som tidigare sagts på denna sida är inte uttrycket "jag har inte tid" helt sant. Människan äger i sanning inte sin tid. Den kan närsom ta slut och platsen där hon verkade står tom. Vi har tagit miste på den tid vi fått att förvalta och på vår livstid. Det är olika saker! Det du inte äger kan du inte kontrollera möjligen ha koll på. Vad äger vi då? Jo den gudomliga rätten att förvalta våra liv. Rätt förvaltning kräver tid och det är den tiden vi förfogar över. Hur länge vet ingen men det är den vi kan ha koll på. Utmaningen bli då att finna rätt användning för min tid och där börjar det svåra. Vad är då rätt? Vad är då sanning? Vad är sanningen om mitt liv och mina inneboende resurser, gåvor och möjligheter. Dessa frågor är svåra och utmanande särskilt i en hård omvärld där allt skall gå fort, vara slimmat, ytligt och likriktat.

Låt oss fundera över utvecklingen några generationer tillbaka för att få lite perspektiv:

Min farfars farfar arbetade i 12 timmar varje dag, även lördagar. Det var en arbetsvecka på 72 timmar.
Dessutom skötte han en trädgård med ett litet hus, var kassör i godtemplarsektionen, brandman vid den lokala brandföreningen, tenor och sångare i kyrkokören där han även arrangerade musik till större högtider.
Han klippte själv sina sex barn, halvsulade familjens skor, högg sju fastkubikmeter björkved till vintern samt tillverkade de mesta av husgeråden själv.

Min farfars far hade kommit ned till en arbetstid på 54 timmar. Han övertog trädgården och platsen i brandkåren med ansvar för underhållet av brandsprutorna. Likaledes var han medlem av godtemplarföreningen och i kyrkokören var han baryton och sjöng solo de större högtiderna i högmässan. Men han hade inte tid att vara kassör eller arrangör. Han klippte inte heller sina fyra barn och hans vedhuggning inskränkte sig till två kubikmeter, för han hade börjat elda med kol. Husgeråden var något han köpte.

Min farfar arbetade i 48 timmar i veckan. Också han skötte trädgården och medlem i bandylaget. Han hade varken tid med sång eller nykterhetsrörelsen. Brandkåren var inte att tänka på. Hans två barn gick till frisör och vedhuggningen hade ersatts med lite hobbyslöjd då och då.

Min far är för traditioner och är därför inom sporten medlem av fotbollsklubben, men han går aldrig dit. Aldrig heller till kyrkan om det inte är tvunget men medlem är han! Han har slutat med trädgården och grusat upp densamma den lönade sig ändå inte. Dessutom har alla barnen flyttat ut. Ved och kol till vintern är för länge sedan ersatt med elvärme. Hur skall han annars hinna arbeta 45 timmar i veckan  och få tid till något i vår jäktade tid.

Och jag själv? Jag har överhuvudtaget inte tid till någonting. Inte till frivilligarbete och jag har gått ur alla föreningar. Svenska kyrkan med alla sina tidsödande traditioner lämnar jag åt sitt öde! Sjunga är inte att tänka på och jag bor ensam i lägenhet för att slippa allt som har med naturen och årstidernas växlingar att göra. Relationer och barn tar för mycket tid så jag sköter relationer och sådant genom sociala medier. Jag är min egen herre, gör som jag vill och satsar allt på mina 40 timmars arbete jag gör i veckan för det är det enda jag hinner med!

Tja det är en liten skruvad betraktelse men något ligger det kanske i den? Man kan ju ställa sig frågorna: hur ser jag på min tid? har jag verkligen ont om den eller ser jag själv till att jag har så dåligt med tid?

Medan vi funderar kan vi tillaga en varmrätt som tar minst 10 timmar att laga i ugnen. Då får vi tid att vara tillsammans länge i köket och samtala;)



Ta en nötstek. Här en bogbladsstek av närproducerat kött från Alunda.
Putsa den från hinnor men var rädda om fettet. Du kan med fördel göra detta på ett
ark av bakplåtspapper.

Då denna stek väger dryga tre kilo så tar jag en gammal järngryta på
8 liter som jag lägger lite olivolja i botten på.

En "puttermarinad" som steken skall sjuda i gör jag av krossade tomater
av god kvalité. Rårörsocker, chilisås i olika former, Worcestershire sås, rökt flingsalt,
svartpeppar, soya, rapsolja och torkade örter. Smaka dig fram till den smak du önskar.
Använd gärna vin, buljong och vatten. Vätskan skall ungefärligen täcka steken. 

Gnid in stecken i valfri kryddblandning. Jag har använt en Amerikansk kryddblandning
bestående av: rårörsocker, rökt paprika, salt, lökpulver, vitlökspulver, torkad persilja, oregano, basilika, chilipulver
senapsfrö och koriander frö som mortlats.
Skär morötter, purjolök  gullök, vitlök, selleri och färsk chili grovt.

Lägg köttet i grytan, därefter grönsakerna runtomkring.

Häll över "puttersåsen" och lägg ett täcke av krossade tomater, torkade örter
och torkade höst kantareller.  

Lägg över två ark bakplåtspapper som ett extra lock. In i ugnen på 100 grader
i ca tio timmar.

Ta ut och servera med potatis i vilken form du önskar.

Servera gärna med vitlöksfrästa bönor.

Draget kött med gröna bönor, potatismos och en underbar sås som puttrat
i 10 timmar.
     
       Smaklig måltid och ha en god målTID önskar eder Uffe

måndag 21 oktober 2013

Att växla ner på livstempot med musselpasta från Panicale


Under tio veckors ledighet, långt borta från den vanliga vardagens bestyr och ansvar, förflyttad till en italiensk verklighet med allt vad det innebär av fantastiska vyer och god mat, när livstempot växlar ner till en helt annan hastighet, är det lätt att frestas att tro att tiden stannar upp….….men det gör den inte. Här som där läggs minut till minut och dag till dag, och all den tiden fylls av händelser som ligger bortom ens kontroll men ändå påverkar en. Till exempel det kyrkliga. Det sista jag gjorde innan jag lämnade Falkenberg var att utnyttja förhandsröstningens första dag och göra min plikt i kyrkovalet. Mina arbetskamrater var tacksamma över att få använda mig som försökskanin och för säkerhets skull ”glömde” jag mitt röstkort hemma så de fick träna på att ta ut ett nytt ur systemet.


Därefter har jag, från mitt italienska perspektiv, noterat valresultatet (partipolitiseringen av kyrkan kvarstår), hearingen av ärkebiskopskandidaterna (tveksamt om någon kan beskrivas som kristen med en klassiskt kristen måttstock som inbegriper tro på jungfrufödseln och Jesus som den enda vägen till Fadern), Eva Hembergs, präst, professor och ledamot av läronämnden, avhopp från prästämbete och svenska kyrkan (”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre. De är symptom på att Svenska kyrkan inte längre ser Jesus som kyrkans herre”) samt mot den ovan nämnda hearingen kritiska reaktioner på ledarplats i de kyrkliga tidningarna (t o m Kyrkans Tidning, annars känd som lite av ”his masters voice”).

Allt detta tar jag varje dag med mig till Collegiata di S Michele Arcangelo, församlingskyrkan i Panicale med rötter från 1000-talet, med en enkel bön om klarhet och vägledning. Där, i det dunkel som råder om du inte lägger en slant i den apparat som kan tända upp kyrkan och dess konstverk, vakar kyrkans skyddspatron, ärkeängeln Mikael. Han om någon visste när och var det var nödvändigt att ta striden.

Tiden här avslutas den 11 november. Innan dess kan mycket hända. Svenska kyrkan har troligen fått en ny ärkebiskop i min gamla studiekompis Antje.
Till dess läggs sekund till sekund, dygn till dygn, vecka till vecka – av min tid och mitt liv. Och jag minns den musselpasta Ulf lagade häromveckan. Det är de musslor som öppnar sig som är de goda; så vill jag vara öppen mot Gud.



Grön fönsterlucka
Grändens medeltidstegel
En duva lyfter


Den Italienska maten bygger även den på uråldrig tradition. Smakerna är grundläggande och enkla. Dessutom är maten nyttig och väl utprovad i generationer. Mattraditionerna är viktiga och i dem kan vi mötas och samtala. I samtalen där livet och evigheten avhandlas föds visheten och det är kanske den bästa kryddan av alla.

Här kommer nu en Musselpasta från Panicale skapad av mig en solig eftermiddag på Umbriens höjder........


Hetta upp olivolja

Fräs finhackad lök, paprika, morot, selleri, vitlök med lite salt.

Rensa,. skrapa och skölj musslorna ordentligt. Bestäm vilken typ av pasta du vill ha.
Jag väljer här Tagliatelle som är lite bredare för att såsen skall få mer yta att "klibba" fast på.

Töm på  2 dl vitt torrt vin på grönsakerna samt tomatpuré eller en burk konserverade
tomater. Låt koka upp och lägg raskt ner musslorna och på med lock. Under tiden kokar du färdigt pastan.
Den skall vara underkokt. Sila ifrån men spar lite av pastavattnet. När musslorna har öppnat sig efter några minuter.
Töm i pastan i musselgrytan och rör om. Du kan "reda av" med lite av det saltiga pastavattnet.

Servera på varm tallrik. Strö finhackad persilja och toppa med söta
delade små tomater av god sort. Riv parmesan över och avsluta med några drag på
svartpepparkvarnen. Några stänk citronsaft är också fräscht.

Smaklig måltid önskar eder Uffe



tisdag 15 oktober 2013

Gästbloggare prosten Bertil Göranzons tankar om tid, Italien och Spagetti Carbonara




”Jag har inte tid”; eller har jag det? Om jag inte har ”min tid” vem har den då? För själva tiden i sig, den finns där, i varje människas liv: från vaggan till graven har varje år 12 månader och varje dygn 24 timmar. För varje människa, också för mig.
Och min tid är verkligen ”min”. Det är bara jag som ytterst sett förfogar över den och bara jag som en dag kan hållas ansvarig för hur jag har använt den. Alla val och beslut är mina hur mycket än andra är beroende av dem.
Så det kanske ska heta: ”Jag har tid; men hur använder jag den?”




Det är skillnad på tomater och tomater!
”Att ta tag i tiden är att ta tag i livet” skriver Ulf i ett tidigare inlägg på denna blogg. Det ligger mycket i det. Livet och tiden är som två sidor av samma mynt och det myntet räcks oss som en gåva. Det är upp till oss själva hur vi använder det, hur vi tar till vara dess möjligheter, om vi en gång ska åldras med bitterhet eller förnöjsamhet. 10 veckors insparad semester tillbringas denna höst i den lilla medeltida bergsstaden Panicale i Umbrien. Den möjligheten är en gåva, utöver livets och tidens, för vilken det är lätt att vara tacksam. Här växlar livet ned i ett lugnare tempo, trots att en minut fortfarande är en minut och en dag fortfarande en dag. Det ger möjlighet till reflektion och eftertanke i en miljö som präglas av den vidunderliga naturen, den charmiga medeltidsstaden och det umbriska kökets dofter och smaker, som en egen utmaning i köket och som en självklar njutning på restauranger och osteria.

Min möjlighet har varit beroende av kärleksfulla och generösa människor runt omkring mig, men jag är övertygad om att var och en kan finna sin plats och sitt rum för att där omdisponera sin tid, för i första hand sin egen skull, men därigenom också för sin omgivnings. Även om det p g a yttre omständigheter och ansvar mot andra måste ske i ett i en mening mer begränsat sammanhang, blir det inte mindre angeläget. Ulfs insikt kan bli fleras:

”Jag insåg då att jag bara måste ta vara på livet ….. så att när min tid kommer jag kan sluta mina ögon och säga att jag sannerligen har levt!”
Kanske är det just när man kommit närmare sextio än femtio, när barnen i stort sett är utflugna, när resten av ens liv och tid ligger framför en utan att man vet om den är kort eller lång, som man inser detta…
…och det är då man häller upp ett glas umbriskt rödvin och tar sig an dagens utmaning: Pasta Carbonara.
Och sen:

Kväll på piazzan
den ljumma vinden smeker
- grappaglaset






Här kommer Carbonaran



Koka pastan i rikligt saltat vatten. Ta av den lite före sin tid så den inte överkokas


Hetta upp en panna och fräs 250 g pancetta som du tärnat. Bacon eller rökt fläsk går också bra.
Blanda samman med spagettin

vispa samman 4 ägg med 5 matskedar matlagningsgrädde som du
rör i spagettigrytan

Rör ordentlig och tillsätt nyriven parmesanost samt peppar och salt efter smak.
Lägg över allt i en var serveringsskål och strö mer parmesan över. Servera gärna
med en liten tomatsalld.

Smaklig måltid önskar eder Uffe