måndag 21 oktober 2013

Att växla ner på livstempot med musselpasta från Panicale


Under tio veckors ledighet, långt borta från den vanliga vardagens bestyr och ansvar, förflyttad till en italiensk verklighet med allt vad det innebär av fantastiska vyer och god mat, när livstempot växlar ner till en helt annan hastighet, är det lätt att frestas att tro att tiden stannar upp….….men det gör den inte. Här som där läggs minut till minut och dag till dag, och all den tiden fylls av händelser som ligger bortom ens kontroll men ändå påverkar en. Till exempel det kyrkliga. Det sista jag gjorde innan jag lämnade Falkenberg var att utnyttja förhandsröstningens första dag och göra min plikt i kyrkovalet. Mina arbetskamrater var tacksamma över att få använda mig som försökskanin och för säkerhets skull ”glömde” jag mitt röstkort hemma så de fick träna på att ta ut ett nytt ur systemet.


Därefter har jag, från mitt italienska perspektiv, noterat valresultatet (partipolitiseringen av kyrkan kvarstår), hearingen av ärkebiskopskandidaterna (tveksamt om någon kan beskrivas som kristen med en klassiskt kristen måttstock som inbegriper tro på jungfrufödseln och Jesus som den enda vägen till Fadern), Eva Hembergs, präst, professor och ledamot av läronämnden, avhopp från prästämbete och svenska kyrkan (”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre. De är symptom på att Svenska kyrkan inte längre ser Jesus som kyrkans herre”) samt mot den ovan nämnda hearingen kritiska reaktioner på ledarplats i de kyrkliga tidningarna (t o m Kyrkans Tidning, annars känd som lite av ”his masters voice”).

Allt detta tar jag varje dag med mig till Collegiata di S Michele Arcangelo, församlingskyrkan i Panicale med rötter från 1000-talet, med en enkel bön om klarhet och vägledning. Där, i det dunkel som råder om du inte lägger en slant i den apparat som kan tända upp kyrkan och dess konstverk, vakar kyrkans skyddspatron, ärkeängeln Mikael. Han om någon visste när och var det var nödvändigt att ta striden.

Tiden här avslutas den 11 november. Innan dess kan mycket hända. Svenska kyrkan har troligen fått en ny ärkebiskop i min gamla studiekompis Antje.
Till dess läggs sekund till sekund, dygn till dygn, vecka till vecka – av min tid och mitt liv. Och jag minns den musselpasta Ulf lagade häromveckan. Det är de musslor som öppnar sig som är de goda; så vill jag vara öppen mot Gud.



Grön fönsterlucka
Grändens medeltidstegel
En duva lyfter


Den Italienska maten bygger även den på uråldrig tradition. Smakerna är grundläggande och enkla. Dessutom är maten nyttig och väl utprovad i generationer. Mattraditionerna är viktiga och i dem kan vi mötas och samtala. I samtalen där livet och evigheten avhandlas föds visheten och det är kanske den bästa kryddan av alla.

Här kommer nu en Musselpasta från Panicale skapad av mig en solig eftermiddag på Umbriens höjder........


Hetta upp olivolja

Fräs finhackad lök, paprika, morot, selleri, vitlök med lite salt.

Rensa,. skrapa och skölj musslorna ordentligt. Bestäm vilken typ av pasta du vill ha.
Jag väljer här Tagliatelle som är lite bredare för att såsen skall få mer yta att "klibba" fast på.

Töm på  2 dl vitt torrt vin på grönsakerna samt tomatpuré eller en burk konserverade
tomater. Låt koka upp och lägg raskt ner musslorna och på med lock. Under tiden kokar du färdigt pastan.
Den skall vara underkokt. Sila ifrån men spar lite av pastavattnet. När musslorna har öppnat sig efter några minuter.
Töm i pastan i musselgrytan och rör om. Du kan "reda av" med lite av det saltiga pastavattnet.

Servera på varm tallrik. Strö finhackad persilja och toppa med söta
delade små tomater av god sort. Riv parmesan över och avsluta med några drag på
svartpepparkvarnen. Några stänk citronsaft är också fräscht.

Smaklig måltid önskar eder Uffe



1 kommentar:

  1. Tack, Bertil, för ärliga och innerliga ord i sajberrymden. Ja, även från vår vägg vakar den Helige Mikael, genom en ikon vi fick när vi gifte oss. Mitt perspektiv inför Kyrkornas Världsråds Generalförsamling om någon vecka är att vi också har större möjlighet avgöra "när och var det var nödvändigt att ta striden" om vi fortsätter att samverka i ekumeniska och inomkyrkliga samtal. Det finns många krafter som vill störa eller tysta det samtalet men jag vill gärna delta i det. Guds välsignelse önskar jag Dig, min broder, vän och kollega!

    SvaraRadera