fredag 13 december 2013

Den omoderna döden och ett litet glas limoncello

Jag mötte en kvinna i samband med en begravning. Det var en modern medelålders kvinna från huvudstaden. Jag kunde märka att staden dess omgivningar och puls, långt borta från naturens underliggande melodi, var hennes livssammanhang. Hon var, som jag uppfattade det, välutbildad, välsituerad och mycket välklädd. Ett välsignat och mycket välvårdat, för att inte säga vackert yttre, strök ytterligare under att hon var van att ta plats och tala för sig. Jag blev därför inte helt förvånad när hon kom mot mig efter begravningen med bestämda steg, påkallade min uppmärksamhet, spände ögonen i mig och sa: "kyrkoherden är inte döden ändå rysligt omodern?!"
Det är inte en fråga eller ett påstående som jag mött varje dag på jobbet. Under 20 års tid har jag mött tusentals människor i samband med sorg, begravningar och urnnedsättningar. Aldrig har jag stött på denna fråga: "är inte döden omodern?" Frågan är, tycker jag, väldigt intressant till sin natur och jag har funderat rätt mycket kring den. Vad skulle en modern död bestå i? Vad är ett modernt liv? Eller menade hon snarare att vi borde avskaffat döden nu med all vår vetenskap och akademiska landvinningar så vi sluppit denna hygienfaktor och oförskämdhet som vi inte rår på: att vi alla skall dö!

Hur förhåller sig döden egentligen till livet? Vi vet att döden markerar slutet på det fysiska liv som uppstår i samband med att ägget befruktas och celldelning äger rum. Vi vet inte om det själsliga livet uppstår då eller om det kommer till senare eller om det finns innan själva befruktningen och tar sin boning i oss när grundstrukturerna är klara. Vi tror en mängd olika saker men vi VET faktiskt inte! Eftersom vi inte vet öppnas fältet för mängder av spekulationer, vidskepelse, humbug och tro både inom de vetenskaplig som de teologiska fakulteterna såväl inom den "folktro" som alltid funnits och alltjämt finns.

Kyrkan har sin ståndpunkt men eftersom vi har olika kyrkliga traditioner så skiftar svaren beroende på var du befinner sig i världen och i vilken tid svaret bestämts. Andra religioner som buddism och hinduism ger sina modeller. Ateisterna ger sin eftersom ateism på samma sätt är en tro och inget annat. Det finns en modern myt att vetenskapen skulle vara befriat från allt vad tro heter. Så är inte fallet! Den går snarare ut på att försöka leda i bevis det som man tror är sant och reda ut hur det egentligen förhåller sig i verkligheten. Ofta blir det inte som man trodde utan verkligheten visar sig än mer komplicerad och övermåttan underbar i sin natur. Man trodde fel från början! Man kunde säga att tron är sökarljuset och att vetenskapen är glasögonen i försöken att finna sanningen om tillvaron, livet och dess förutsättningar. Det vill säga att tro och vetenskap är i sig verktyg och medel och inte målet i sig. Det är en av anledningarna till att jag aldrig kunnat se konflikten mellan tro och vetenskap. De ligger ju båda i samma verktygslåda. Den stora utmaningen är ju att veta när man skall använda vilket verktyg!

Att veta när man skall veta saker och veta när man skall tro är för mig en viktig fråga! Det handlar mer om tajming än vad man skulle kunna tänka. En sak är dock klar bladar man ihop detta med tro och vetande och tajmar fel dessutom kan man få ett rent helvete! Jag tänker i mitt stilla sinne då och då att det är dags att avsluta den religionsstrid som funnit de senaste århundraden den mellan tro och vetenskap och i stället använda dessa olika kompetenser tillsammans. Min tro är att mänskligheten skulle vinna på det!

Vad är då ett modernt liv? På den frågan är nog svaren helt beroende på vem du frågar, vilken ålder den personen har och i vilket sammanhang hen lever. I vårt samhälle har väl vi närmast försökt att modernisera både liv och död genom att göra samma sak. Nämligen att se till att de äger rum på för ändamålet anpassade institutioner födelse på sin och döden på sin. Det vi nu vet är att födelse på BB är en mycket viktig och lyckad satsning för att minska dödligheten hos både mödrar och barn. Sverige är ledande i världen när det gäller detta och många är de liv som räddats i dessa sammanhang genom åren. 

Men hur är det med den andra änden av livstråden? Där har det inte gått lika bra. Jag skulle vilja påstå att där har vårt land totalt misslyckats med hanteringen av sina döda och skapat en klyfta mellan liv och död som inte är naturlig. Döden har blivit en hygienfaktor lyft ur sina rätta sammanhang och därmed har den blivit för människor som lever idag något onaturligt, något omodernt. Osäkerheten ökar dessutom beroende på att dagens moderna människa saknar delvis eller helt kunskaper om döden och kan därför inte hantera processerna kring livets slut och använda de verktyg som faktiskt finns. Vem vet i dag att man kan tillkalla församlingens präster och eller diakoner som med sina kompetenser kan hjälpa till med livets slutskede och ge stöd till anhöriga. Det är dessutom gratis!

Jag minns ett tillfälle då jag var i ett sammanhang och hade min prästskjorta på. Plötsligt kom där fram en man med en mycket bister uppsyn. Det syntes på lång väg att han ogillade att jag fanns där eller snarare ogillade den symbol som jag bar. Han ställde sig mittemot mig och sa med bestämd ton: - Präster, det är bara parasiter och gör ingen nytta alls!
Jag mötte hans blick och hörde mig själv säga: 
- Var är du född? 
Han såg förvånat på mig och svarade, med en viss eftertänksamhet i blicken: 
- På BB i Uppsala var det nog, hur så?
Jag frågade vidare:
- Var det någon där och hjälpte dig till världen? 
Mannen svarade, lätt dröjande med orden
- Tja det var nog barnmorskor där, skulle jag tro.
Jag svarade: 
- Ah, det tror du....uppenbarligen fick du god hjälp att komma till den här världen eftersom du står här just nu! 
Jag fortsatte:
- Jag kan lova dig att de människor jag hjälpt att dö och komma till nästa värld inte uppfattat mig som en onödig parasit! Snarare som en barnmorska fast tvärtom och de anhörigas tacksamhet har varit mycket tydlig. Vi förvaltar kunskaper och traditioner som präster i kyrkans tjänst inom ett livsviktigt område nämligen döden och konsten att dö. Kunskaper som är helt nödvändiga men oftast bortglömda av det moderna samhället. Det hjälper människor vidare och skänker större sammanhang än vad de först kanske tänkt sig.
Mannen stod kvar under tystnad höjde åter sin blick och våra ögon möttes. Han sa med en varmare röst: 
- Det är nog sant. Jag har nog aldrig tänkt på det på det viset. 
Han fortsatte lite dröjande:
- Jag hade nog kanske inte tänkt igenom saken ordentligt! Bra bild det där med barnmorskor. Det skall jag tänka på. 
Mannen vände på klacken och gick sin väg.
Varför han var så arg till en början vet jag inte. Jag gissar att han haft otur i sina möten med kyrkliga representanter eller varit utsatt för någon form av förminskning under skenet av andlighet. Jag vet inte men jag minns att han gick i väg med lite lättare steg än när han kom och ställde sig framför mig.

Är då döden omodern eller inte? mitt svar på den frågan är nog att den är lika naturlig till sitt väsen som den alltid har varit. Det är vi människor som under tidens gång blivit allt mer onaturliga. Det är antagligen därför döden är så himla jobbig för den omättliga människan. Den är en absolut gräns som vi inte rår på! Relationen till döden springer fram ur andra sammanhang än de kliniska, tekniska, ekonomiska eller för den delen akademiska sammanhangen. Den springer fram djupast sätt ur livet självt och visheten är den struktur som bär den.

Vishet är en tilltagande bristvara i vårt moderna samhälle idag. Utan vishet blir samhället just kallt, hårt och omänskligt! Öppna ögonen och se efter själv. Var finns visheten och vem bryr sig om den? Trots att bibeln säger att visheten är det kostbaraste och dyraste av allt som finns under solen har den ingen prioritet i vårt samhälle. Här finns orsakerna till varför det ser ut som det gör och förklarar varför vi så ofta tar fel vägar med omänskliga konsekvenser som följd. Det märks även inom kyrkans väggar där allt som oftast de som tagit till sig makten inte längre kan skilja på sin egen vilja och Guds vilja. Då blir det även svårt för normalhedliga syndare, dit jag räknar mig själv, att göra det!

Döden är den sista utposten och garanten för livet självt. Ett sökarljus som ständigt påminner oss om vikten av vishet och nödvändigheten om att leva i samklang med naturen. Den påminner oss om att evigheten finns i oss och att vi är en del av den. Att vi blott och bart är resande från osynligheten genom synligheten på väg in i evigheten. Du vet inte om du kommer att vakna upp nästa morgon. Du tror det men VET inte. Det är någon annan som tycks äga upphovsrätten till livet och vi kan inte piratkopiera det. Det kan kännas frustrerande men vi verkar inte äga våra egna liv. Det man inte äger kan man inte heller kontrollera. Men vad äger vi då? Jo vi har fått den gudomliga rätten, den okränkbara rätten att förvalta livet och göra något storartat av den gåvan helst tillsammans med och för andra. Då kan vi antagligen dö i frid fullt levande.


Detta ämne väcker fler frågor än vad det finns svar tycks det. Jag kommer att fortsätta med dessa reflektioner kring döden och vårt förhållande till livet framöver. Men för det behövs lång tid och långsamma processer. Därför kan det vara gott att skapa sin egen limoncello som hjälper en att konservera sensommarens dofter och smaker och får själen att pirra till av glädje. Men först en liten annan värmande rätt på livets matbord.

I vinterkylan och runt matbordets värmande gemenskap ( om nu livet är som det borde) behövs även musik,konst och kultur för frusna själar. Jag kan rekommendera Evert Taube som möter Mozart, Bach, Brahms, Händel och Vivaldi i Mästarnas Musikaliska Möte. Denna CD är skapad dels för att bekämpa barnfattigdomen i vårt land men även för att sprida tidlös konst och kultur för den moderna människan i cyberrymden. Vi hoppas att denna underbara musik skall tränga fram och nå in i stressade själar som många gånger i allt för hög hastighet far fram i livet och riskerar att förlora perspektiv och mål. Du hittar mer information om projektet och kan bidra genom att beställa Cd:n på  http://www.svenskakyrkan.se/havero-edebo-singo Välkomna till oss:)

Här kommer nu den konserverade solen mitt i vintern och kylan. Varsegod att tina:)



Uffes limoncello:

Tvätta citronerna mycket nog med diskmedel i varmt diskvatten.
Skrubba med borste så att du får dem ordentligt rena. 
Skölj och torka ordentligt


Använd sprit av högre alkoholhalt i processen gärna runt 50%.
 Det späds senare med vatten. Detta är för att på ett kraftfullare sätt
dra ur smakämnena i citronskalen.
Blanda en liter sprit med 8 dl strösocker.


Rör om så att det löser sig riktigt ordentligt

Tillsätt skalen av 12 citroner. OBS undvik att få med det
vita under skalen då detta tillför bitterämnen.

Ställ svalt i 14 dagar under plastfilm.

Ta fram rör om och ta fram väl rengjorda snygga flaskor.

Tappa upp. Det gör inget om några skal följer med ner i flaskan.
Det kan vara dekorativt.

När limoncellon är upptappad så kan den med fördel stå till sig.
Hur länge? Så länge du kan motstå den. Serveras väl kyld.

Lägg skalen på bakplåtspapper i en plåt. Torka dem ordentligt i ugnen.
Gärna varmluft. När de är helt torkade kan de med fördel användas
i desserter, som bas i egen citronpeppar, så slipper du en massa tillsatser, och som
dekoration.