fredag 21 mars 2014

Att begrava direktare med Fish´n Chips i tidning

"Ett samhälle kan mycket väl bedömas utifrån hur det tar hand om sina döda!"

Ungefär så löd ett citat som jag hörde för flera år sedan när jag såg en dokumentär om Ryssland efter Sovjetunionens fall. Det var en SVT dokumentär som avhandlade och berättade om den misär som uppkommit i det sönderfallande imperiet där utanförskap, fattigdom, social utslagning, en havererad ekonomi och våldsamt supande ledde till många människors för tidiga död. Lägg därtill hårda vintrar, en inte helt obekant sak i Ryssland, som skördade massor av offer blad utslagna människor som helt enkelt frös ihjäl på gator och i portuppgångar. Bilder från provisoriska bårhus där människor staplades på varandra etsades fast på näthinnan och vi tittare i det trygga välordnade landet Sverige kunde förfasa oss över hur dessa döda människor behandlades. Hur de begravdes utan någon som helst värdighet på ett sätt som förde tankarna till hur nazisterna behandlade "icke" människor under sitt välde.

    Alla drog en lättnadens suck och tänkte att så blir det ju i alla fall aldrig i vårt fina land.

Ovärdigt, hårt, anonymt och utan en värdig begravning. Oftast direkt i graven, ofta tillsammans med andra anonyma olycksbröder och systrar. Tillståndet i den forna Sovjetiska supermakten var allt annat än gott och värdigt sedan kom Putin.....
Hur ser det då ut i vårt eget samhälle? Vi som nästan alltid vill vara något av världens samvete och betonar jämställdhet, trygghet, demokrati, individens rätt och Innanförskap? Ett alldeles utmärkt OBS  i Sveriges Radio P1 http://t.sr.se/1paWGvN tog upp frågan om hur vi har det i vårt samhälle i dag när vi som medborgare står inför, inte ofta förekommande men dock, stora och avgörande livssituationer i livet.

Det berättades om ett samhällsklimat i ett av världens rikaste länder Sverige!? där det inte längre finns resurser, tid eller kunskap att vare sig hjälpa människor att dö eller att stödja de anhöriga som vakar, ofta många veckor, vid dödsbäddarna på våra sjukhus, i hemmet eller på vårdhem. Snarare tvärtom: de anhöriga var de som fick larma och få vårdpersonal på plats vid kritiska skeenden och lidande för den svårt sjuke och döende patienten. I programmet talades om att för trettio år sedan fanns forfarande nattvak där personal hela tiden fanns hos de döende och svårt sjuka. Nu är det de anhöriga som får sköta detta själva för det finns inte lägre personal till sådant inom vården. Om inte läkare eller andra "jobbar" lite extra på fritiden, skippar lunchen eller jobbar övertid.

bild av min mor som efter oändlig
väntetid på sjukhuset fortfarande inte
tagits om hand.
Det är de anhöriga som nu blir helt och hållet den döende och sjuka människans sällskap på det yttersta. Omvårdnadsapparaten fungerar inte längre. Detta är lite märkligt då de senaste 50 åren har samhället ägnat sig åt att slå sönder kärnfamiljen och släktsammanhangen. Så nu har vi verkligen sålt smöret och tappat pengarna. Den, vårdapparaten, har havererat inte minst på detta område i kölvattnet av nittiotalets ekonomiska systemskifte där penningen blev viktigare än människan. Där människan blev reducerad till ett kostnadsställe och slutade vara en oändligt värdefull unik varelse. Oersättlig med den rikaste gåvan av allt: liv! Inte sällan kan dessutom anhöriga i dagens vårdklimat mötas av, när de satt och höll sina döende föräldrar i handen, frågan: borde inte du gå och jobba nu? Skall inte du gå hem och ta lite egen tid för dig själv!
Så ser det alltså ut! En allt kallare och hårdare attityd i samhället där en isvind sakta men säkert förvandlar oss till självfixerade isstoder under ishäxans välde. Ett samhälle där solidaritet, nästankärlek och medmänsklighet offras i dansen kring guldkalven. Ett visionslöst, genomekonomiserat samhälle där ingen har tid med något annat än sig själv och där pengarna är allt till överkonsumtionens taktfasta musik!

Men så illa kan det väl ändå inte vara undrar kanske vän av ordning? Jag säger er att det är värre!

Jag har jobbat som präst i över 20 år nu. Har kommit så långt i livet att jag både uppnått ålder och en viss erfarenhet. Jag har mött människor i livets alla skiftningar med alla sorters utmaningar sorgeämnen såväl som glädjeämnen vid livets slut och vid livets början. Jag kan tydligt se resultatet av en långsam, nästan omärklig förändring, devalveringen av människovärdet. Vi ser något vi tidigare aldrig sett i vår yrkesgrupp: nämligen direktare.

Vad är nu det? Jo, direktare är en människa som förs till kremation efter dödsögonblicket för att sedan transporteras direkt till sin grav utan någon som helst värdig begravning. Snabbt, rationellt och utan att passera gå. De anhöriga sparar pengar till sina räntor och konsumtion och dessutom tid som de ändå inte har eller kan få i det hårda klimat som vi skapat i samhället. Dessutom slipper man ju konfrontera den omoderna döden och i slutänden sin egen död.

Mina tankar förs åter till kyligare och hårdare tider vi sett genom historien och frasen "ett samhälle kan mycket väl bedömas utifrån hur det tar hand om sina döda" ringer i mina öron. Om man lägger i hop utvecklingen inom vården och hur vi i allt ökande grad tar hand om våra döda vilket samhälle är vi då på väg att få? Eller snarare vilket samhälle har vi redan fått?

Visst har jag varit med om att människor dött i ensamhet och blivit begravda utan att någon kommit. Då har jag i alla fall kunnat samla ihop syföreningen, vaktmästare, musiker och andra så att en värdig begravning och tacksägelse över just den människan kunnat ske. Nu ser utvecklingen ut så att inte ens detta kommer att kunna gå att göra längre. Vi skickar allt fler och fler direkt i graven utan en värdig begravning. Är det verkligen vad vi vill stå för i vårt land. Vi som talar om rättigheter i alla sammanhang. Vem ser till de dödas rättigheter? Om jag som präst inte gör det vem kommer då att göra det? Är det inte rimligt att våra döda skall ha rätten att åtminstone få en värdig begravning? Vad tycker du?

Medan du funderar på frågorna och hur du vill ställa dig så kan vi ägna oss åt lite fisk på engelskt vis. Här är Fish´n Chips på mitt vis.

frityrsmet: 
2 dl mjöl
1 halv tsk salt
1 tsk bakpulver
1,5 dl öl
0,5 dl mjölk
2 ägg
gräslök
citron
lime
dill
8 bitar torskfilé à 50 - 80 gram
god köttrik korv ( här salsiccia)
gröna ärtor

Hemlagade chips
8 stora fasta potatisar
2 liter majsolja/rapsolja (som kan återanvändas och fritera ex. fisken i)
salt, nymald svartpeppar riven muskotnöt

Förbered först chipsen - pommes frites.

Skala och skär potatisarna i stavar. Skölj dem och torka dem med en handduk. Värm oljan till 100 - 120 grader och koka potatisen i cirka 12 minuter. Använd  gärna en termometer. Potatisen ska vara på gränsen till mjuk. Ta upp potatisen med en hålslev och skaka tillbaks oljan och lägg potatisen på hushållspapper att rinna av Fritera cipsen frasiga. Det gör du bäst i omgångar. Hetta åter upp oljan till 180 grader. Använd termometer. Fritera sedan igen potatisen i omgångar till önskad knaprighet och gyllenhet. Det tar några minuter. Lägg upp dem på fat med papper att rinna av efter hand. Lägg chipsen i en skål med salt, nymald svartpeppar och riven muskot.

Mjöla korv och fiskbitar. se till att fisk och korv inte är för kalla utan närmar sig rumstemperatur.

Gör frityrsmet redan innan du friterar potatisen så att den får stå till sig. Den blandar du i en skål med mjöl, salt, vitpeppar, bakpulver, öl(ale), mjölk, ägg, dill, gräslök och rivet citrusskal.

Skär fisken och korven om det behövs i lagom stora portionsbitar ca 60 gram styck.

Se till att oljan håller ca 180 grader
Doppa fisken och korven i frityrsmet runt om.
Fritera fiskarna och korvarna två bitar i taget tills de är gyllenbruna. Det tar några minuter. Se till att oljan får upp värmen till 180 grader emellan omgångarna
Ta upp och låt dem rinna av på hushållspapper medan du friterar resterande fisk.

Servera den friterade fisken med pommes frites, citron och limeklyftor med Tartarsås senapsmajonnäs, pickles och gröna ärtor.


Lägg ut tidningspapper gärna i dubbla lager eller lite omlott.

Mjöla korven

Fritera korven efter att du haft den i tempurasmeten

Mjöla fisken

Bild på frityrsmeten

Friterad korv som rinner av på papper

Fritera fisken max två bitar åt gången så att inte
 temperaturen sjunker för mycket


Låt rinna av på papper

Servera i tidningspapper. Här med tre såser

Ett gott torrt vitt är gott till men annars givetvis god öl



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar