Den andra pelaren- skolans första
uppdrag
”Skolan har i uppdrag att överföra grundläggande värden*
och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och
verka i samhället. Skolan skall förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör
den gemensamma referensram alla i samhället behöver. Eleverna skall
kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort
informationsflöde och en snabb förändringstakt.” (Lpo 94)
* författarens understrykningar
![]() |
Förr fanns Luther på varje lärares axel men inte längre |
Att skolans uppgift
är att lära barnen läsa, skriva och räkna är nog de allra flesta medvetna om.
Det är den ena pelaren som bär upp vår skola. Men i takt med att skolan gått in
i ett nytt årtusende har en ny pelare tagit form. Värdegrundspelaren byggs
sakta men säkert upp. Varför sker detta nu?
Vi har inte längre
den enhetliga bondekulturens värderingar och den politiska drömmen om
folkhemmet att stå på. Vi och vår omvärld har tagit ett stort kliv bort från
detta. Sverige är med i EU och skolans elever kommer från hela världen. Den
svenska enhetskulturen är som saft som sakta men säkert spetts ut till en
svagare dryck. Men gäller det även våra ”svenska” värderingar? Och vilka är de
i så fall?
För några år sedan
sände vår stadsminister ut ett material om förintelsen. Detta som ett led i
kampen för demokrati. Det verkade som vuxenvärlden, representerad av våra
politiker, kommit underfund med att vi inte föds som demokratiska personer med
en alldeles särskild demokratigen. Anledningen till dessa åtgärder, och den
debatt som fanns i anslutning till arbetet med Lpo 94, var att de vuxna
upptäckte att ungdomskulturen inte följde de mönster som ansågs passande. En
slags moralpanik bröt ut och alla ville tala om vad som skulle göras. Särskilt
i skolan där vi förvarar våra barn. (En skola utan ordentliga resurser tenderar
att bli en förvaringsplats.) Då fick vi samtalen om kristen värdegrund i
skolan. Kristen etik stod högt i kurs och vi fick följande skrivning, efter
mycket bråkande, som det plåster vi skulle applicera på våra elever:
” den etik som förvaltats
av kristen tradition och västerländsk humanism”
Låt oss ställa
frågan: Vad det är för skillnad på kristen etik och på västerländsk humanistisk
etik?
Det var som om
politikerna trodde att om vi bara backar tillbaka in i bondesamhällets värderingssystem
med kyrkan mitt i byn så kommer allt att ordna upp sig. Inget kunde vara mer
fel. En förutsättning för att etik i kristen tradition och västerländsk
humanism skall kunna läras ut är att byns invånare har någon relation till
detta. Många var de som redan under 60 och 70-talen gjorde upp med dessa
värderingar och engagerade sig i helt andra värdesystem, exempelvis marxism,
vietnamrörelsen, feminism, kommersialism kamp för miljön och andra starka strömningar. Kyrkan
var inte då som nu intressant som värdeskapande för dessa generationer.
Många
av de som i dag leder skolans arbete kastade av sig de så kallade kristna
värderingarna i sin ungdom och satsade på annat. Idag har de fått detta på sitt
bord igen. Det blir inte enkelt att hantera. Inte minst beroende på att kunskaperna
om vad det innebär och vad sk kristna värderingar är, är så skiftande. Därför
kan byns invånare inte ens i ringa grad relatera till eller lära ut vad kristen
etik är! Man skulle kunna säga att här finns ett gemensamt behov av utbildning
där barn och vuxna är elever. Sanningen om dagens nu situation är att vi inte
vet vad värdegrunden i vårt samhälle egentligen är. Vi vet inte vad vi är
överens om att vara överens om. Detta går naturligtvis ut över barnen. Ordet
värdegrund signalerar ju just något grundläggande. Detta finns i dag som ord i
dokument men få av våra elevers föräldrar kan tala om vad skolans värdegrund är
och få beslutsfattare kan redogöra för detta. Notera i sammanhanget att ordet
värdegrund är nytt och inte etablerat med innehåll. Detta märks inte minst på
våra lärarhögskolor där ämnesinnehållet är otydligt.
Jag vågar påstå att än i dag 2002 går våra lärarkandidater
ut sin utbildning utan adekvata kunskaper inom detta område. De vet kanske inte
ens om att de förväntas verka för etik i kristen tradition och i västerländsk
humanism. Ännu mindre vet de vad detta är!
Vad hjälper det om man har högt till tak om man inte har
något golv att stå på?
Lärarutbildningarnas
ansvar för detta uppdrag är grundläggande. Om inte lärarstudenterna får
ordentligt på fötterna när det gäller värdegrundsbyggandet kommer de att stå
utan skor när det blir arbetsdag. Detta är en stor riskfaktor till varför unga
lärare blir sjuka. Det är ett hälsoproblem som kostar miljontals kronor varje
år för att inte tala om de avhopp som sker till förmån för andra yrken. Lärarna
förfryser sina fötter. De visste inte vad verkligheten krävde av dem. De
förväntades ha kunskaper och kunna mycket mer än ”bara” lära eleverna läsa,
räkna och skriva. Orsakerna till detta är som tidigare strukturella. De som
styr och bestämmer ser inte den snabba och stora förändring som sker i vårt
samhälle just nu. Därför har de blicken åt ett helt annat håll. Läraren hamnar
däremot mitt i vardagen och får omedelbart känna stridens hetta. Stora delar av
hälsoproblemen för lärare beror på en felaktig utbildning. Utbildningen skall
se till att lärarna kommer ut med skor på fötterna och politikerna skall se
till att de har ett golv att stå på!
Grundläggande värden:
Vad är det?
”Eleverna skall vara
som folk” svarade en lärare på min fråga. Min motfråga var ”vad betyder det om
man är från Iran, Kurdistan, Somalia, Kiruna eller Malmö om man är flicka eller
pojke?” Han kunde inte svara.
Här identifierar vi
något viktigt. Samhället har förändrats snabbare än vad skolans strukturer
gjort. Vi utbildar fortfarande lärare för gårdagens behov! Många av de äldre
lärare som undervisar idag har en uppfattning om vad det är att vara som folk
men det är baserat på att de är barn av sin tid. Yngre lärare har andra sätt
att se på tillvaron eftersom de är barn av sin tid. Skolans tvåterminssystem
med potatislov och annat är en rest från det gamla bondesamhället som illa
passar dagens arbetsmarknad och familjestrukturer. Här borde en anpassning till
nuläget vara på plats. Ett treterminerssystem med kortare lov och större
möjlighet för föräldrar att planera semestrar efter sin arbetssituation kunde
bättre passa vår tids människor än potatislov.
Vi frågade tusen
pedagoger från norr till söder under en föreläsningsserie omkring ämnet Etik
och Internet vad skolans värdegrund var för något. Svaren var inte många.
Lärarna hade helt enkelt ingen uppfattning om vad detta var. ”Jag är här för
att undervisa i kärnämnena sade någon”, en annan ”ja det är väl tio Guds bud i
någon modifierad form.” Likaså frågade vi lärarna om hur många som sett filmen
Matrix. Omkring två procent hade sett den (alla unga lärare). För eleverna (åk
8-9 samt gymnasiet) gällde motsvarande 98 procent. Filmen, som fick ett väldigt
stort genomslag i ungdomskulturen när den kom 1999, innehåller avancerad
filosofi, religion och samhällskunskap och är banbrytande inom det tekniska området. I filmen hämtar eleverna
både kunskap och värderingar.
Hollywood och Disney
lär våra barn värderingar. Längre upp i åldrarna är det naturligtvis kompisarna
som spelar en allt större roll. Hur mycket film ser en lärare på högstadiet som
själv inte längre har någon relation till egna tonårsbarn? Hur mycket aktuell
musik lyssnar de på? Vad vet de om popstjärnornas liv och leverne. Antagligen
inte mycket. Ser vi på ungdomars tio i topp-lista hamnar film och musik och
kompisar överst på listorna. Hur skall då lärare kunna vinna sin auktoritet hos
eleverna. De talar ju inte ens samma språk och riskerar att skapa lektioner som
är under elevernas förmåga. Om lärare ser film och lyssnar på musik på
arbetstid kan de vinna större insikt i vad som rör sig i ungdomskulturen och
därigenom skapa lektioner som anknyter på ett bättre sätt till elevernas
situation! Detta är en viktig del i ungdomskulturens värdegrund.
En lärare måste
erövra sin auktoritet varje dag. Det går inte att ta sig den, utan man måste
förtjäna den. Det är en oerhört snabb svängning som accelererat bara de senaste
tio åren. Samma sak gäller för alla traditionella yrkesgrupper, polis, präster,
politiker och läkare. Det är inte bara att ställa sig längst fram och tysta
klassen och tala utan att bli ifrågasatt. Detta är mycket hårt och slitsamt och
kräver utbildning och fortbildning. Dessutom kräver det att man själv vet vad man
står för och att man är någorlunda överens som vuxna och drar åt samma håll.
Att vara överens om att vara överens.
Lägg därtill att
föräldrar inte har tid med sina barn eftersom vår arbetsmarknad ändrat sig så
radikalt de senaste tjugo åren. Fyra minuter om dagen i samtal om riktiga saker
som inte handlar om, gå och tvätta dig , ät upp maten, gå och lägg dig... Fyra
minuter i genomsnitt, vad blir det för värdegrundsöverföring av det? Att säga
till en elev att han eller hon skall vara som folk är som att säga till vinden
att sluta blåsa. Eleven har ingen eller ringa relation till den uppmaningen. De
avgörande faktorerna för detta arbete är tid och lokalförankring. Man kan inte
arbeta med värdegrundsfrågorna genom påbud från en skolminister. Det går inte att
följa yttre påbud som saknar relation i människors vardag. Drömmen om att
skriva en ”värdegrundskokbok” är dömd att misslyckas. Lärare lika lite som
elever köper vad som helst av vem som helst hur som helst.
Värdegrundsarbete
Tid
För att formera ett
värdegrundsarbete som angår alla i kollegiet krävs det för det första tid. Vi
människor är processvarelser. Allt som vi gör tar tid. Att växa tar tid, att
äta, sova, leka, tänka och skapa relationer tar tid. Att bearbeta sorg och
kärlek tar också tid. Hela skolan, samhället i stort, lider av "Karlssonpåtaket" effekten.
Ni vet när Karlsson på taket kommer in till lillebror och där på lillebrors skrivbord ligger en stor härlig
persika. Lillebror hade fått den av mormor och sparat den till ett bra
tillfälle. Nu kom Karlsson och han tar den, utan att fråga, och smaskar i sig
den inför en bestört lillebror. När Karlsson märker att lillebror blir ledsen
säger han: ”Hejsan hoppsan detta är en världslig sak”, på sitt överslätande
sätt, och så kommer lösningen. Han springer fram till fönstret, drar upp mammas
begonia ur krukan och kastar den samma genom fönstret ut på gatan, Han
planterar persikokärnan i jorden, vänder sig om till lillebror och säger ”nu
kommer du att få ett helt träd av persikor”. Detta är ju helt rätt men det är
bara det att varje gång Karlsson kommer in till lillebror springer han fram
till krukan, pillar upp kärnan och kollar efter hur mycket den vuxit.
Att kollegiet på den
lokala skolan måste ta tid att i en pågående process arbeta med värdegrundens
utseende är helt nödvändigt. Tid att verkligen samtala om vad de är överens om
att vara överens om för något. Detta är nödvändigt inte minst när det gäller
auktoritetsfrågan. Vem bestämmer och varför? För att kunna göra detta krävs det
en samsyn om vad man bestämt och en ständigt pågående process om detta eftersom
elever och lärare ständigt byts.
Samsynsplattform
Alla tycker inte
lika. Det är inte ens önskvärt. Vill vi att alla ska tycka lika är det
likriktning och det är helt förkastligt i ett mångkulturellt och pluralistiskt
samhälle. Det handlar snarare om att hitta minsta gemensamma nämnare. Detta
står vi för och är beredda att ta strid för. Det kan gälla allt från kepsar
inomhus, bordsskick, rökning, könsord, hur skall eleverna behandla varandra
till hur skall lärarna vara som vuxna i skolan.
Att införa ett
etikämne i skolan är inte den viktigaste åtgärden. Att bara införa etikämnet på
schemat skulle mest visa på bristande sjukdomsinsikt och fungera som plåster på
sår som måste sys. Lärarna måste först få detta som ämne och kontinuerlig
fortbildning för att klara av att integrera den gemensamma andan i hela
skolarbetet. I klassrum som i personalrum. Föräldrarna måste också inbjudas i
detta processarbete så att eleverna känner tydligt vilket golv skolarbetet står
på. Inte minst är det viktigt för lärare att få hjälp med att synliggöra
gränserna för vad en lärare skall och kan göra för eleven och föräldrarna.
IT
och Värdegrunden
Ungdomskulturens
värderingar har genom globalisering och IT-paradigmskiftet ändrat sig i rasande
fart (internet, mobiltelefon, SMS). IT sätter turbo på våra värderingar. Censur
är meningslös och skolans uppgift att lära ut källkritiskt tänkande seglar upp
som ett nytt kärnämne.
Eleverna skall kunna *orientera sig i en komplex
verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt.” (Lpo
94)
* författarens understrykningar
IT tar längre tid i skolan, inte kortare tid. Hela
IT-fixeringen i skolan kräver mer av lärarna, inte mindre. En klass på trettio
elever kräver minst två heltidslärare för att undervisningen skall bli värd
namnet. När regeringen skriver i regeringsförklaringen att Sverige skall vara
världsledande inom IT, måste skolan få resurser för att klara detta! Att skolan
får minskade resurser visar att politikerna inte förstår vad de gör! Låt oss ta
ett exempel på hur det kan se ut en skoldag.
Mellanstadielärare i språk vid mindre skola på
Småländska höglandet:
”Jag tar
mina elever till skolans datasal.
Vi
har 50 minuter i veckan för halvklass till vårt förfogande. Ja, datasalen är ju
inte större än så. Ofta får eleverna tränga ihop sig lite, sitta två och två
för att halva klassen skall få rum att sitta vid var sin terminal. Jag har löst
det så att halva klassen får datalektion och den andra halvan får göra annat.
Jag kan ju inte ha hela klassen där inne. Ofta tänker jag: vad bra det vore med
en IT-pedagog som kunde ta halva klassen i datasalen så att jag kunde vara med
den andra halvan. Nu får de alltför ofta vara själva.
När mina elever söker
på nätet efter information, det kan vara en specifik uppgift till exempel att
ta reda på fakta om kompositören Johann Strauss, får de upp väldigt många olika
artiklar om denne. Förutsatt att tekniken fungerar förstås. Problemet är i och
för sig inte att det finns gott om information om kompositören, utan att jag
inte har tid att hjälpa eleven att värdera och sortera materialet. Detta är
mycket frustrerande för mig eftersom jag upplever att jag inte räcker till,
fast det var jag som gav dem uppgiften.
Många gånger när vi har kontakt med andra skolor
i IT-sammanhang, det kan vara gemensamma projekt som vi utbyter erfarenheter
kring, avstannar arbetet alltför ofta då den andre läraren antingen är sjuk
eller har hoppat av från projektet. Eftersom vi lärare nästan alltid är ensamma
med många elever i vårt arbete nu för tiden, finns ingen som kan ta projektet
vidare utan vi måste ofta börja om. Detta kostar oss mycket värdefull tid och
eleverna upplever lektionerna som meningslösa, eftersom jag, som är deras
samarbetspartner har lämnat dem i arbetet.
Jag vill så gärna att mina elever
skall få bra undervisning, men hur jag än gör räcker jag inte till. Det pratas så mycket
om det där bredband, men vi kan inte ens få det här på landsbygden. Det är nog
bara något för storstäderna. ITIS verkar väl bra, men hur jag skall kunna klara
av all denna nya teknik utan resursförstärkning i form exempelvis vikarier
undrar jag?”
Högstadielärare i språk vid skola i större svensk stad:
”Skall
man ha ett delmoment om muntlig framställning i engelska och eleverna
väljer Eric Lindros, så känner de sig hänvisade till att leta på nätet. De
rusar till datasalen och stämningen är på topp - det är ju ingen ”riktig”
lektion längre. När man väl kommit ut på nätet och inledningsvis bus-chattat
lite, så klickas det fram ett antal sidor på ej tillrättalagd engelska med lite
passningsstatistik och sånt. Överlyckliga över att genast hitta så mycket
börjar eleverna skriva ut sidorna samt lite suddiga bilder. (Om skrivaren vill,
förstås.) Delar av sidorna och bilderna monteras sedan på en plansch. Kanske
klipper man hörnen lite rundat för att det skall bli snyggt. En betydande del
av lektionen ägnas sen åt att skriva ”Eric Lindros” högst upp med tuschpenna
(vilken man också kan rita på de andra med.)
Glada över ha sluppit undan så lindrigt visar nu
eleverna sitt alster för läraren, som rynkar pannan och påminner om att det man
skulle göra var att ta ut viktiga saker om stjärnan man valt och skriva med
egna ord. Man skulle kunnat ta kontakt med fanclub, försöka prata med någon på
tidningen som kan mycket om ämnet, man skulle kunna berätta om varför man valt
ämnet, man skulle göra ett utkast till framförandet osv. Protesterna från
läraren väcker nu mycket ilska hos eleven.
Han kan inte se varför hans produkt
inte gillas av läraren. Såvitt eleven kan se är det mer engelska på papperet än
man kan önska. Han tänker minsann inte göra om. (Förresten har han sett att den
andra gruppen redan fått rast.)
Enligt eleven har han ju tagit informationen
från Internet och då måste det ju vara bra. Förklaringen måste vara att läraren
är gammal/knäpp/inte-hajar-nåt-om-datorer. Kulturen kring nätet som den ser ut
i skolan, har mycket större genomslagskraft än lärarens babbel om hur man
skulle få fram informationen. Eftersom man inte kan överblicka ett material om
ett ämne på nätet, så kan man inte förbereda eleverna på fällor eller ge dem en
fingervisning om hur de skall bearbeta det de kan få fram. Hurtiga arbetsblad
där alla ska leta efter samma saker inom t.ex. området ”Vår kommun” blir snabbt
inaktuellt. Förresten kopierar många bara dem som lyckats få fram nåt. Personligen är jag
för en ”learning by doing”-metodik, men det blir bara ”doing” om man inte ges
tillfälle att reflektera över vad man får fram och vad man skall ha informationen
till. Inte har man som lärare tid att ge varje elev i en 30-grupp feedback på
det arbete de gör.
Vår möjlighet till att kunna ge eleverna
kritiskt tänkande och förmåga till reflektion har nästan helt försvunnit. Detta
samtidigt som vi kommit i kontakt med ett medium som ställer oerhörda krav på
att man behärskar just detta. Lösningen skulle kunna vara en inställning
präglad av lite distans hos dem som bestämmer om anslag till massinköp av
datorer, istället för till läromedel skrivna av kompetenta författare. En
uppvärdering av lärarens kunskap om text och medier i allmänhet vore också på
sin plats. Fler lärare per klass är ett krav om man ska hinna med. Men det lär
nog dröja. Det
var så när TV kom att den skull ersätta mycket av undervisningen och alla klassrum
fick antennurtag. Det visade sig att TV var bra till vissa saker, men inte till
allt. Internet är också bra till vissa saker, men inte allt. Just nu pågår ett
intensivt arbete med att ge alla klassrum urtag för dator. Internet skall
ersätta undervisning. Det kommer det inte att göra. Det kommer att ge
undervisningen ytterligare en dimension.”
Många blandar ihop medel och mål.
Internet
överbrygger tid och rum. Verktyget har gett oss möjlighet att fatta beslut, som
i nästa ögonblick utförs på en helt annan plats. Men vi har inte längre tid att
se vilka konsekvenser dessa beslut har innan de är genomförda. Denna makt i
till synes triviala beslut ställer nya krav på de etiska spelreglerna. Förr satte buspojkar upp pinup-bilder på skolans
anslagstavla. Idag skriver man rasistiska slagord i chattgrupper gömda bakom
den anonymitet Internet ger. Patentlösningen hos många handlingskraftiga
skolledningar är att stänga av rubbet. Men när ska man sätta på Internet igen?
Det finns
för liten diskussion om problemets kärna. Man blandar ihop att styra och att
övervaka. Det finns ingen diskussion om exempelvis anonymiteten verkligen är
ett problem eller om det kan vara en tillgång. Receptet för etiska konflikter i skolan är regler. Regler än
nödvändiga, men lagar, förordningar och bestämmelser skapar aldrig en god moral
- de uttrycker bara god etik. Domstolar är inga moraliserande institutioner. De
bedömer bara människors sätt att tillämpa sin moral utifrån lag och rätt.
Frågorna om rätt och fel måste bearbetas av oss själva som individer. Moral
består inte i första hand av teorier som man kan lära ut eller ta emot. Moralen
måste komma inifrån, vara förankrad och levande. Etisk reflektion går inte att
plugga in. Den måste komma ur individens och gruppens egna frågor och svar för
att ha någon verkningskraft.
Moralen
dikteras i huvudsak av två mekanismer. Å ena sidan är den resultatet av en
inlärd etik, dvs kunskaper, de regler, lagar och sedvänjor som samhället
beslutat ska gälla. Dessa överförs mellan generationer, till exempel från
föräldrar till barn. Å andra sidan är etiken också ett resultat av personlig
erfarenhet (konsekvensetiken) - ”vi förbjuder det och det för att det är
skadligt för vårt samhälle”. Den personliga erfarenheten utvecklas ständigt.
Detta är den förnyelsebara etiken som vi når nya överenskommelser kring och
reformerar, i takt med att världen förändras. Moralen, etikens tillämpning, måste stå i överensstämmelse med den
värdegrund man lärt sig. Om elever inte vill ställa upp på något påbud
tillämpas den privata moralen, dvs samvetet. Samvetet är det som Freud kallar
”överjaget” och den religiösa vishetslitteraturen kallar ”Guds röst”. Den visar
hur jag klarar av att leva efter etiken. Det viktiga är samvetet som centrum
för den etiska kompassen.
I samvetet finns känslan för hur jag genom min moral
navigerar i de etiska farvatten som jag befinner mig på. Internet har inget samvete. Det är bara en
teknisk kommunikationslösning och teknik är bara ett verktyg. Som verktyg
saknar tekniken moral. Internet är varken omoraliskt eller moraliskt.
Tekniken
i sig påverkar oss inte och kan inte ens användas utan att vi själva fyller det
med innehåll. Det medför att det bara är vi själva som är ansvariga för
innehållet. Då Internet verkar både i det globala och det lokala är det enda
sättet att få bort smutsen att hålla rent kring sin egen dörr. Det är enbart
användningen som bestämmer de etiska värdena och som alla avancerade verktyg
kräver Internet utbildning och goda pedagoger.
Internet orsakar tre grundläggande förändringar
i skolan

Pedagogiken
Dagens
utbildningspolitiska debatt i media gör pedagogiken till politik, istället för
den sakkunskap forskningsämnet är. Det talas ofta om enkelspåriga normer och
handlingsplaner, när det är mer utbildningskompetens man behöver.
Det
intressanta är hur man ska nyttja Internet i skolarbetet för att öka
lustfaktorn i pedagogiken. Pedagogens roll i dagens skola är att ta med
eleverna på en resa. Det grekiska ordet ”pedagogos”, som ligger till grund för
vårt begrepp pedagog betyder ”den som följer med”. Att lära genom IT kan liknas
vid att resa. Att sätta sig bakom tangentbordet för att lära om rymden med bild
och ljud ger en reseförnimmelse, som, rätt använd, kommer att höja lustfaktorn
och därmed öka elevernas vilja att lära in fler saker.
De elever
som inte i första hand är ”lämpade” för teoretiska studier utan är mer
praktiska till sin läggning, kan få ut mer av skolan då IT även handlar om rent
praktiskt handlag. Det gynnar den relativt stora grupp som tidigare kunde få
plats vid ung ålder inom praktiskt arbete, men som i dag inte längre
efterfrågas av samhället. Med IT kan dessa få en ny plattform. Det intressanta
är vad som kan ge ett mervärde i undervisningen och inte vad som är möjligt att
göra med IT. Bra undervisning är roligare än dålig.

Arbetstiden
Internet
effektiviserar inte undervisningen. Tekniken kräver mer tid, inte mindre. Det
innebär att lärarna måste ha andra tidsförutsättningar än nu. Det avtal som nu
reglerar lärarens arbetssituation är inte anpassad till de syften satsningen på
IT i skolan utgör.
Internet
ställer ytterligare krav på lärarna, som de flesta inte utbildats för,
samtidigt som resurserna för skolan skurits ner under de senaste tio åren så
att läraren i praktiken även får agera förälder, kurator och skolsköterska för
att ge eleverna trygghet i skolan.
För att
få mer tid till fortbildning, ökad kompetens och att återföra lärarens roll
till att vara ren pedagog, krävs det avlastning för de övriga behov som
eleverna alltid kommer att ha. Ett nytt avtal där läraren får helt andra
möjligheter att verka som ren pedagog är nödvändigt. Internet kräver mer tid av
läraren per elev. I regeringsförklaringen hösten 1999 står att Sverige skall vara
världsledande inom IT. Detta kan inte bara gälla industrins konkurrenskraft,
utan även skolan. Därför krävs en lärarutbildning som omfattar hantering av
Internet och ett avtal som anpassar lärarnas arbetssituation till den nya
tekniken.

Läroplanen och kursplanen
Läroplanerna
ger i dag läraren relativt stor frihet att utforma sitt arbetssätt.
Individanpassad undervisning, undervisning på annat sätt än traditionell
katederundervisning osv. Kursplanen däremot hänvisar till de nationella proven.
Vid detta tillfälle skall alla elever kunna svara på vissa givna frågor.
Kursplan
och läroplan står idag i hög grad mot varandra. Kursplanernas utformning är som
om den relativt fria läroplanen måste kontrolleras. De som skrev läroplanen
litar uppenbarligen inte på pedagogen, som ska realisera den. Att ha en
individanpassad undervisning med alla de möjligheter som IT och Internet kan
erbjuda kräver en grundläggande revidering av de kursplanerna som nu hindrar
lärarens arbete.
Det går
inte att först kräva individanpassad utbildning, för att sedan avkräva
kollektiva minimikrav för att godkänna arbetet. Vi måste släppa det gamla och
behålla det goda, för att vinna det nya.


Några
sammanfattande punkter
· Tre terminssystem - strukturomvandling
· Flexibilitet och inflytande
· Tid och samsynsplattform på lokal nivå
· Nya uppdrag – mångkulturalitet och pluralism
· Bättre anpassad fortbildning
· Nya krav på lärarhögskolorna
· IT tar mer tid i skolan
· Annan situation för föräldrar, arbetsmarknaden
Från tekniken till etiken
Samtalsfrågor
kring skolans värdegrund.
- Hur ser ungdomskulturen och dess värderingar ut?
- Teknik, etik och relationer, vad har det i skolan att göra?
- Ingår detta i mitt uppdrag som lärare?
- Om värderingar skall ha plats på schemat, hur och vilkas värderingar?
- Vad innebär det för mig som lärare att tydliggöra skolans värdegrund?
- Vilken är den?
- Vad står jag för?
- Vad angår det eleverna?
- Hur är man när man är som folk?
- Hur arbetar vi med detta?
- Hur länge har vi råd med allmän skolplikt?
Vad hjälper det om man har
högt till tak om man inte har något golv att stå på?
80-90 talistgenerationerna vår
framtid?
Nu
får vi ställa hoppet till att åttiotalisternas starka tro på relationer ska
göra vårt samhälle mer varmt och omtänksamt. Undersökningar gjorda av
Ungdomsbarometern visar att denna generation
prioriterar relationer och vänner.
Det
är egentligen inte helt oväntat. De här ungdomarna har uppfostrats av
200-procentsarbetande trötta föräldrar, med mobilen vid örat, blicken på
börskursen och karriären, och matkassan spenderad på McDonalds. Det finns ett
sug hos barnen efter äkta relationer.
Man
skulle kunna hoppas att denna längtan efter relationer och närhet skulle få
ungdomarna att lockas till yrken inom skola och vård. Men här gapar fler tomma
utbildningsplatser än någonsin förr.
Undersökningarna
visar också att åttiotalistgenerationen består av självständiga individer.
Dessa ungdomarna är livrädda för att fastna i ett dåligt jobb! Är de inte nöjda
byter de jobb. Eller helt enkelt slutar - är ”arbetslediga” på nysvenska.
Företagsledningar och organisationer har inte längre automatiskt auktoritet, de
måste förtjäna sin respekt hos medarbetarna.
Uppsägningar
är ett effektivt sätt att skära kostnader, men om man vill rekrytera ny
personal när behovet uppstår igen är det förödande för imagen att kraftigt ha
bantat organisationen. Exempelvis sjönk antalet anställda i kommuner och
landsting med 145 000 mellan 1990 och 1998. Kommunerna behöver enligt
Kommunförbundet, fram till år 2010 rekrytera 625 000 nya medarbetare. Men vem
vill arbeta i en miljö som har rykte om att ha ständiga nedskärningar?
Detta
är inte bara en utmaning för kommuner och landsting. Företag som inte tar de
långsiktiga personalfrågorna på allvar, kommer i längden att få stora image-
och därmed rekryteringsproblem. Vad kommer att hända i skolan om allmän
skolplikt avskaffas? Vem vill tillbringa sin tid på en arbetsplats som drabbas
av ständiga nedskärningar? Där miljön för både vuxna och barn ständigt försämras?
Barnen är inte vår framtid, de är vår nutid. Därför måste vi satsa resurser och
tid nu, inte sedan. En skola utan resurser är en förvaringsplats, inte den
lustfullda miljö som skall locka till lärande och utveckling av de inneboende
talanger och gåvor som varje individ har med sig.
Detta gäller elever såväl som
lärare. Dagens oförmåga att se skolan i en aktuell kontext kan visa sig vara
förödande för morgondagen. Det finns också en oförmåga att anpassa sig till de
nya förutsättningar som vårt samhälle nu omfattar. Det är inte längre
bondekulturens skola som gäller. Här har vi en global generation som istället
för att tågluffa flygluffar. De har med sig andra värderingar och lever sina
liv på annat sätt än unga tidigare. Kärnfamiljen prioriteras inte längre i den
allmänna debatten och föräldrarna lever i ett samhällssystem där de av
ekonomiska orsaker inte kan tillbringa den tid med barnen som skulle behövas
för alla parter. Arbetsmarknaden har förändrats och det kommer att råda stor
arbetskraftsbrist framöver. Utvecklingen pekar på mer jobb för mamma och pappa
och mindre tid för barnen. Tyvärr finns den tiden inte ens i dag vilket gör att
de vuxna inte kan vårda sina relationer med varandra och arbeta på familjens
situation, ekonomin blir bra, men relationerna går sönder. Frågan som vi måste
ställa oss är var våra barn då ska få sina värderingar om kärnfamiljen inte
orkar, skolan inte kan och kyrkan inte vill? De unga skaffar sig sina egna
värderingar och det behöver inte vara sämre.
Kanske kan en hel del misstag
rättas till av de som kommer att ta hand om det som vi i morgon lämnar över. I
takt med att relationsplattformarna ändras i vårt samhälle kommer skolans roll
som värdeskapare att bli allt viktigare. Framtidens skola kommer antagligen
arbeta mer med den andra pelaren än den första. Inte minst beroende på att
barnen genom tekniken kommer att ha tillägnat sig många baskunskaper redan
innan de börjar skolan tack vare IT.
Däremot kommer de att behöva mer kunskap
vad gäller värderingar, relationer och existentiella frågor kring liv och död.
För att möta detta i morgon måste vi arbeta med det i dag! Vi måste minnas att
vi är processvarelser och som sådana behöver vi tid för att växa. Dessutom
växer och mognar vi olika snabbt. Alla äpplen mognar inte samtidigt på trädet
men de är alla äpplen! En samsynsplattform behöver är vår skyldighet som vuxna
och pedagoger att skapa där barnen kan få så goda betingelser som möjligt för
att växa. Det är aldrig barnens ansvar om det går på tok. Vi vuxna är alltid
ansvariga för att ge dem de resurser som var och en behöver.
En klockas idé är att den skall gå framåt och inte bakåt.
Detta torde även gälla den svenska skolan!
Kan vara gott med lite asiatisk kryddad mat i vinterkylan, allt gott
![]() |
Ta en lämplig panna och lös upp en kycklingbuljong tärning riv ner en bit pumpa (den kärnfria delen) eller squash strimla i en bit purjolök. |
Lägg färska champinjoner. en näver jordnötter, en gullök, röd chili, vitlök och morötter. Skvätt i soja, fisksås och sesamolja. Mixa väl. |
![]() |
Lägg ner kryddblandningen i buljongen och låt koka upp. Tillsätt kokosmjölk. |
Fräs i ordning garnityr. Pak choy, strimlad chili, nötter och champinjoner. |
![]() |
Du lägger kycklingen efter en halvtimmes vila efter utbultandet i en relativt torr men het grill panna. |
![]() |
Vänd när den fått färg. Fettet i köttet kommer att karamelisera ytan |
![]() |
Slå över lite sesamolja över köttet, ringla honung över och pressa saften av en lime i pannan. |
![]() |
Under tiden har du lagt i nudlar av valfri sort i buljongen och kokat dem färdiga. |
![]() |
Montera allt på tallriken och njut! Önskar eder Uffe |