”Jag har inte tid”; eller har jag det? Om jag inte har ”min tid” vem har den då? För själva tiden i sig, den finns där, i varje människas liv: från vaggan till graven har varje år 12 månader och varje dygn 24 timmar. För varje människa, också för mig.
Och min tid är verkligen ”min”. Det är bara jag som ytterst
sett förfogar över den och bara jag som en dag kan hållas ansvarig för hur jag
har använt den. Alla val och beslut är mina hur mycket än andra är beroende av
dem.
Så det kanske ska heta: ”Jag har tid; men hur använder jag
den?”
 |
| Det är skillnad på tomater och tomater! |
”Att ta tag i tiden är att ta tag i livet” skriver Ulf i ett
tidigare inlägg på denna blogg. Det ligger mycket i det. Livet och tiden är som
två sidor av samma mynt och det myntet räcks oss som en gåva. Det är upp till
oss själva hur vi använder det, hur vi tar till vara dess möjligheter, om vi en
gång ska åldras med bitterhet eller förnöjsamhet. 10 veckors insparad semester tillbringas denna höst i den
lilla medeltida bergsstaden Panicale i Umbrien. Den möjligheten är en gåva, utöver
livets och tidens, för vilken det är lätt att vara tacksam. Här växlar livet
ned i ett lugnare tempo, trots att en minut fortfarande är en minut och en dag
fortfarande en dag. Det ger möjlighet till reflektion och eftertanke i en miljö
som präglas av den vidunderliga naturen, den charmiga medeltidsstaden och det
umbriska kökets dofter och smaker, som en egen utmaning i köket och som en
självklar njutning på restauranger och osteria.
Min möjlighet har varit beroende av kärleksfulla och
generösa människor runt omkring mig, men jag är övertygad om att var och en kan
finna sin plats och sitt rum för att där omdisponera sin tid, för i första hand
sin egen skull, men därigenom också för sin omgivnings. Även om det p g a yttre
omständigheter och ansvar mot andra måste ske i ett i en mening mer begränsat
sammanhang, blir det inte mindre angeläget. Ulfs insikt kan bli fleras:
”Jag insåg då att jag bara måste ta vara på livet ….. så att när min tid kommer jag
kan sluta mina ögon och säga att jag sannerligen har levt!”
Kanske är det just när man kommit närmare sextio än femtio,
när barnen i stort sett är utflugna, när resten av ens liv och tid ligger
framför en utan att man vet om den är kort eller lång, som man inser detta…
…och det är då man häller upp ett glas umbriskt rödvin och
tar sig an dagens utmaning: Pasta Carbonara.
Och sen:
Kväll på piazzan
den ljumma vinden
smeker
- grappaglaset
Här kommer Carbonaran
 |
| Koka pastan i rikligt saltat vatten. Ta av den lite före sin tid så den inte överkokas |
 |
| Hetta upp en panna och fräs 250 g pancetta som du tärnat. Bacon eller rökt fläsk går också bra. Blanda samman med spagettin |
 |
| vispa samman 4 ägg med 5 matskedar matlagningsgrädde som du rör i spagettigrytan |
 |
| Rör ordentlig och tillsätt nyriven parmesanost samt peppar och salt efter smak. Lägg över allt i en var serveringsskål och strö mer parmesan över. Servera gärna med en liten tomatsalld. |
